Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
Om sambandet mellan organiska kroppars kemiska
konstitution och deras förmåga att framkalla
latenta fotografiska bilder.
Referat af H. G. Söderbaum.
I ett af de senast ingångna häftena af Annales de Chimie et de
Physique (Septiéme Serie, T. IV, 271) hafva Auguste och Louis Lumiére
publicerat en del ganska beaktansvärda iakttagelser rörande
ofvan-skrifna ämne.
Ända till början af 1890-talet kände man jämförelsevis få organiska
»framkallare», bland hvilka må nämnas pyrogallol, pyrokatekin, härna
toxylin, hydrokinon, fenylhydrazin, parafenylendiamin och
aminonaftol-monosulfonsyrans natriumsalt, vanligen benämdt eikonogen. Och af
dessa var det återigen endast pyrogallol, hydrokinon och eikonogen,
som vunnit någon större praktisk användning. Detta material var
tydligen allt för inskränkt för att tillstädja några säkra slutsatser rörande
framkallningsförmågans förhållande till och beroende af kropparnes inre
kemiska struktur. Till vinnande af större klarhet härutinnan hafva nu
de nämda författarne underkastat ett större antal organiska föreningar
af olika klasser, företrädesvis tillhörande den aromatiska serien, en
ingående pröfning med hänsyn till deras reducerande inverkan på den
exponerade bromsilfverhinnan. *)
Till en början hafva de därvid i vidsträckt mån vannit bekräftelse
på den redan förut gjorda iakttagelsen, att en förening icke behöfver
vara framkallare blott och bart därför, att den eger reducerande
egenskaper i vanlig bemärkelse. Redan inom den klass, hvilken bildade
undersökningens utgångspunkt, nämligen fenolerna, visade sig detta till
full evidens.
■ De enatomiga fenolerna, såsom t. ex. karbolsyra, tymol, kresolerna,
naftolerna m. fl. sakna sålunda all framkallningsförmåga.
Af de trenne Æoxibenzolerna äro orto- och framför allt
paraåsvi-vatet (pyrokatekin och hydrokinon) redan förut kända såsom goda
framkallare, ett omdöme, som Eder och Toth äfven velat utsträcka till
meta-derivatet, detta enligt A. k L. Lumiére dock med orätt och sannolikt
på grund däraf, att de användt orent försöksmaterial. Vid försök med
kemiskt rent resorcin finner man nämligen, att den fotografiska plåten
är fullkomligt okänslig för detsamma. Härmed öfverensstämmande rön
*) Som bekant förklaras framkallningsfenomenet vanligen så, att bromsilfret
vid plåtens belysning undergår en partiell reduktion enligt den (hypotetiska!)
ekvationen 2AgBr = Ag2Br -{-Br. Denna förändring är dock latent och framträder
icke för ögat, förr än genom framkallningsbadets inverkan det belysta bromsilfret
(= silfverbromuren) reducerats till svart metalliskt silfver, medan däremot den
icke belysta siifverbromiden icke undergår någon förändring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
