Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137
2 Framkallningsförmågan når sitt maximum, när de nämda
substituenterna till hvarandra intaga paraställning; vid ortoställning är den
mindre och vid metaställning lika med noli.
3. För kroppar, hvilkas molekyler innehålla flera kärnor, vare sig
af aromatisk eller heterocyklisk art, gälla förestående regler, endast så
framt substituenterna befinna sig i samma kärna; undantag gifvas
dock inom naftalinserien.
4. Inträdet af öfriga substituenter i kärnan synes i allmänhet icke
upphäfva framkallningsförmågan.
5. Vid inträde af substituenter i ÖH- eller NH2-grupperna
försvinna däremot de framkallande egenskaperna, såvida icke minst 2:ne
af de nämda grupperna kvarstå intakta i orto- eller paraställning.
6. De föreningar, som innehålla flera än två ÖH- eller
NH2-grupper (likvisst med undantag för symmetriska triderivat) utan att
därjämte innehålla karboxyl, kunna framkalla äfven i sur eller t. o. m.
neutral lösning.
Som en anmärkning emot författarnes slutsatser skulle kunna
framhållas, att bland nyssnämda regler den 5:te i ordningen förefaller väl
generel, och att därunder fallande frågor, åtminstone af
originalafhandlingen att döma, icke tyckas hafva vunnit uttömmande utredning.
Att hos biderivaten hydroxylvätets substitution medför
framkallnings-förmågans förlust, får väl anses stäldt utom aJlt tvifvel; men huru
gestaltar sig förhållandet, när substitutionen drabbar NH2-gruppen? De
af författarne härvidlag anförda exemplen inskränka sig samtliga till
det fall, att ammoniakrestens båda väteatomer blifvit ersatta af alkyl,
men icke desto mindre tillämpas den med detta jämförelsevis
begränsade undersökningsmaterial vunna erfarenheten på substituerade
aminoderivat utan åtskilnad, vare sig substitutionen träffat )5’ågge
väteatomerna eller endast den ena, och vare sig substituenten utgöres af
alkyl eller icke. Åtminstone kan någon annan tolkning svårligen
inläggas i det allmänt hållna uttrycket: »såvida icke minst tvänne af de
nämda grupperna kvarstå intakta» ete. Men denna generalisering håller
icke alltid streck med verkligheten. Till de talrika fotografiska
fram-kallningsmedel, som vunnit praktisk användning, höra bl. a. metol och
glycin. "»Metol» är ett trivialnamn för monometylpara-aminometakresol:
JOH
C6H3 l CH3
|NH.CH3,
och »glycinets» vetenskapliga benämning är paraoxifenylglykokoll :
OTT /0H
°6nMNH.CH2COOH.
I ingendera af dessa substanser kan efter vanligt kemiskt
språkbruk aminogruppen kallas »intakt». Då alkylgruppen i metol är
indifferent, återstår i hvardera föreningen en enda^ hydroxylgrupp såsom
bärare af de framkallande egenskaperna, hvilket uppenbart strider mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
