Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
Af undersökningen framgår först och främst, att 1-procentig, kall
saltsyra är tillräckligt stark att ur leror utlösa hela halten af CaC03
och MgC03, äfven där magnesiumhalten är så hög, att man kunde
befara att få en olöst rest af kalcium magnesiumkarbonat (bitterspat),
hvilket salt som bekant är något svårlösligt i utspädda syror vid vanlig
temperatur. Men det är ej nog med, att syran utlöst hela
karbonat-halten, den bar dessutom upplöst så mycket mera af kalk och magnesia,
som motsvarar 0.25—0.85 eller i medeltal 0.58 % C02. Detta öfverskott
kan endast i ringa mån förklaras af profvens halt af fosforsyra och
svafvelsyra*), utan måste till allra största delen antagas hafva varit
bundet vid kiselsyra i form af lättlösliga silikat.
I själfva verket innebär detta resultat ur teoretisk synpunkt
ingenting öfverraskande. Ty, då jordarterna allt efter sin högre eller lägre
absorptionsförmåga för kali måste antagas innehålla större eller mindre
mängder af silikat, begåfvade med en så hög grad af reaktionsförmåga,
att de kunna påverkas redan af neutrala salter, så kan det ej vara
oväntadt, om dessa silikat i än högre grad visa sig kunna sönderdelas
af syror, till och med om dessa äro mycket utspädda.
Visserligen är det af jämförelsevis mindre betydelse såväl för
jordbrukets ändamål som i rent geologiskt hänseende, om analysen af en
halhrik jord utvisar en ungefär 1 procent högre halt af kalciumkarbonat,
än som verkligen finnes. Annorlunda ställer sig däremot saken i fråga
om kalkfattig jord. Det är alldeles icke likgiltigt, om analysen, såsom
fallet är med n:o 5, anger I.12 % CaC03, under det att leran i
verkligheten håller högst O.07 % däraf. Det samma gäller om de likaledes nära
nog karbonatfria lerorna n:is 2 och 3. Och leran n:o 4 skulle kunna
betraktas som en kalkrik jord, om ej dess kolsyrehalt utvisade, att
mängden kalciumkarbonat föga öfverstiger hvad som på goda grunder2)
kan anses som minimum för fruktbar, medelstyf lerjord.
Huruvida någon annan bland föreslagna eller använda metoder för
kalkbestämning i jord kan gifva mera tillfredsställande resultat, är svårt
att säga utan en utförligare undersökning. För närvarande synes oss
den metod vara att föredraga, hvilken, såsom den ene af oss förut
omnämnt2), vid kemiska stationen i Halle användes för bestämning af
åkerjords kalkhalt. Jorden glödgas nätt och jämnt så mycket, som
erfordras för att förstöra de organiska ämnena, fuktas med en lösning
af amoniumkarbonat och glödgas å nyo mycket svagt, hvarefter dess
kolsyrehalt bestämmes och beräknas såsom kalciumkarbonat. Vid
glödgningen förvandlas jordens humussyrade kalciumsalter till karbonat,
hvarjämte äfven, såsom särskilda försök visat, magnesiumkarbonatet
sönderdelas. Så till vida vore med hänsyn till jordbruksanalysens behof allt
godt och väl, om blott icke kalciummagnesiumkarbonatet (bitterspat)
visat sig så beständigt, att det sönderdelas först vid en temperatur, vid
hvilken äfven kalciumkarbonatet afger kolsyra.
*) Denna är i allmänhet sällan högre än 0.1—0.2 % (af P205 eller S03) och
därjämte delvis bunden vid andra ämnen än kalk och magnesia. I några af
ofvanstående prof har halten af P-2O5 och SOs blifvit direkt bestämd och befunnits
utgöra 0.0 7—O.12 % Sif hvardera.
2) Kedogörelse för Ultuna Landtbruksinstitut år 1893, sid. 61.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
