Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
(exempelvis bor, N204), och att sålunda möjligen andra inblandningar
än vatten öfvat inflytande.
Det skulle nu återstå att gifva en förklaring af dessa förhållanden.
Låtom oss då först betrakta de fall, där ingen af de reagerande
kropparne är gasformig, t. ex. att reaktionen mellan kalk och
svafvelsyran hydrid icke begynner förr än vid tillsats af litet vatten samt, att
vattenfritt, flytande klorväte ej reagerar på kalk eller lakmus, men gör
det så fort något vatten tillsättes.
Det är bekant att vattenfritt, flytande klorväte, lika väl som rent
vatten är en ytterst dålig ledare för elektriciteten, under det att
blandningar af bägge ämnena leda ofantligt mycket bättre. Kolilrauscli
bland andra uttalar i sjelfva verket den åsigten, att alla fullt rena
(sammansatta) ämnen äro ytterst dåliga ledare för den galvaniska strömmen.
Den moderna elektrolytiska dissociationsteorien innebär åter, som bekant,
dels att lösningars elektriska ledningsförmåga är beroende på antalet
joner, dels att kemiska reaktioner ega rum endast mellan jonerna, och
fordrar således en paralellism mellan reaktionshastighet och
ledningsförmåga.
Med detta för ögonen erbjuder det ingen svårighet att tyda
förhållandena vid fasta och flytande kroppar: så länge dessa äro
vattenfria, äro de icke häller dissocierade i joner, tillsättes däremot vatten,
så inträder dissociation och därmed äfven reaktionsförmågan.
Om man på ett analogt sätt vill söka förklara förhållandena vid
gaserna, så skulle man utsträcka Arrhenii teori äfven till det
gasformiga tillståndet. Men härvid kommer man in på ett ännu tämligen
okändt område, och endast fortsatta undersökningar af gasernas elektrolys
och elektriska ledningsförmåga kunna här bringa klarhet. Tyvärr äro
de experimentella svårigheterna vid en dylik undersökning mycket stora.
Arrhenius har dock lyckats visa att glödande saltångor leda
elektrolytiskt. Några försök af Baker öfver elektrolys af gaser synas icke
fullt bevisande.
Den ofvan antydda förklaringen af fuktighetens inflytande omfattas
af Baker och Hughes. Andra, mindre tillfredsställande förklaringar,
hafva framställts af Armstrong m. fi.
Om de felkällor, som vidlåda de vanliga metoderna
för bestämmande af stassfurtersalternas
kalihalter.
Af Albert Atterberg.
Stassfurtersalternas allmänna användande i det svenska landtbruket
är ej af gammalt datum. Först från år 1881 börjar en kontroll af
desamma att oftare förekomma vid landets kontrollstationer. Men redan
från denna tid framgår det af de kemiska stationernas analyser, att
större eller mindre underhalter äro ej ovanliga i dessa varor. Särskildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
