Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
tillsats af salter användes såsom lösningsvätska. Orsaken till
induktions-tidens uppträdande synes stå i nära samband med zinkytans
beskaffenhet och är med all sannolikhet beroende på den omständigheten,
att vätgasblåsorna, så länge ytan är blank, endast långsamt afgå,
under det att, sedan ytan på grund af syrans inverkan blifvit ojämn,
denna afgång deremot sker med större lätthet. Det hölje af
vätgas-blåsor, som under induktionstiden omgifver zinken, förhindrar syrans
fria tillträde, hvarigenom zinkens lösning fördröjes. Den betydande
förminskning i induktionstidens längd, som inträffar, när klorider
tillsättas lösnings vätskan, synes antyda, att denna del af reaktionen
hufvudsakligen är beroende af de galvaniska lokalströmmarnas verksamhet»
ty, när salter tillsättas, förökas i hög grad den elektriska
ledningsförmågan, och härigenom påskyndas lokalströmmarnas verksamhet. Efter
induktionstidens slut växer lösningshastigheten — såsom redan förut
af Spring och Aiibel påpekats — ganska hastigt till ett maximum,
hvarefter den ganska länge håller sig nästan konstant och sjunker sedan
långsamt för att slutligen blifva noll. För att kunna jämföra
lösningshastigheten vid olika försöks betingelser har jag såsom jämförelsetal
användt medeltalet af ett visst antal observationer vid detta maximum.
För saltsyra och svafvelsyra af koncentrationen O.i-normal är
lösningshastigheten i det närmaste lika stor, men vid stigande koncentration växer
lösningshastigheten för svafvelsyra ungefär proportionel mot
koncentrationen, under det att för saltsyra iösningshastigheten deremot stiger
betydligt hastigare. Om zinkens lösningshastighet uteslutande
betingades af de galvaniska lokalströmmarnas verksamhet, så borde ju
lösningshastigheten vara proportionel mot den elektriska ledningsförmågan
hos lösningsvätskan. Detta är dock ingalunda fallet, ty, enligt hvad
som framgått af mina försök, växer lösningshastigheten vid stigande
koncentration både för svafvelsyra och saltsyra betydligt hastigare än
ledningsförmågan. På grund häraf måste jag derför antaga, att jämte
de galvaniska lokalströmmarna äfven en annan faktor, nämligen syrans
omedelbara kemiska inverkan på zinken spelar en vigtig rol. I fråga
om syrans kemiska inverkan på zinken måste, hvad som i andra fall
i allmänhet funnits gälla för reaktionshastigheten, äfven här ega
giltighet. Nu har, såsom Arrhenius förutsagt, reaktionshastigheten i alla
undersökta fall visat sig vara proportionel mot ledningsförmågan —
eller rättare sagdt antalet joner — hos de reagerande kropparna, något
som derför också med all sannolikhet här bör vara fallet. Utgår man
sålunda från det antagandet, att lösningshastigheten betingas såväl af
de galvaniska lokalströmmarna som af syrans kemiska inverkan på
zinken, så måste ju en förändring af den elektriska ledningsförmågan
hos lösningsvätskan påverka båda dessa faktorer. Då nu
dissociationsgraden hastigare aftager för svafvelsyra än för saltsyra, så bör enligt
det sagda lösningshastigheten vid stiganHe koncentration växa snabbare
för saltsyra än för svafvelsyra, hvilket också öfverensstämmer med de
funna resultaten. Om jämte syran icke-elektrolyter, t. ex. et3Tlalkohol eller
socker, finnas närvarande uti lösningsvätskan, visa sig dessa förminska
lösningshastigheten och detta jämförelsevis mer för mindre än för större
tillsatser. När till en lösning af en elektrolyt en icke-elektrolyt
tillsättes, förminskas derigenom lösningens ledningsförmåga, men elektro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
