Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
Acetylen är nemligen en s. k. endothermisk förening, hvilket förklarar
dess explosiva natur. Möjligheten af dess bildning beror just på den
stora värmeutvecklingen vid syrets förening med Ca. Emellertid
uppstår, som nämndes, i alla fall ett öfverskott af värme, hvilket uppgår
till nära 500 kalorier pr kilogram karbid. Detta värmeöfverskott måste
man söka aflägsna, när det gäller framställning i stor skala, ty dess
närvaro ökar betydligt faran för acetyléns explosion. Bäst sker det på
det sättet, att man låter karbiden i finfördeladt tillstånd falla ner i
en större mängd vatten, som kontinuerligt afkyles. Vidare är det
nödvändigt att såvidt möjligt befria karbiden från luft, innan den kommer
i beröring med vatten, ty både syret och qväfvet i luften verka
menligt på den bildade acetylénen, såsom vi skola se. Det vatten, som
användts en gång, bör man helst använda till den fortsatta
sönderdelningen af karbiden, ty vatten löser ungefär sin egen volym acetylen,
och luktar starkt deraf. Om man läte dylikt vatten rinna bort, skulle
man alltså förpesta omgifningarne med den vidriga acetylénlukten. I
stället för rent vatten kunde man också använda en lösning af koksalt,
och detta skulle hafva den fördelen, att acetylen ej nämvärdt löses deri,
men sådant saltvatten har en annan olägenhet nemligen den, att det
skummar mer än rent vatten vid den kemiska reaktionen mellan
karbiden och vattnet, och denna skumbildning har sina obehag vid den
regelbundna uppsamlingen af acetyléngasen. För att, såvidt möjligt är,
befria karbiden från vidhängande luft får den på sin väg till
vattenbehållaren glida längs en vid tub af jernbleck
Reningen af acetyléngasen är af största vigt för dess industriella
användning, ty derpå beror i första hand möjligheten att aflägsna faran
för explosion. De föroreningar, som kunna förekomma, äro ganska
många. Till en början hafva vi luftens qväfve, som af karbiden
qvar-hålles occluderad med stor kraft; vid karbidens sönderdelning med
vatten träffar väte i statu nascente denna qväfgas och bildar dermed
ammoniak, som således kommer att förorena acetylénen. Den första
operationen för att beröfva karbiden en del af detta qväfve vore att låta
den på sin väg till vattnet passera ett rum med stark luftförtunning,
men i alla händelser qvarstanna 4 a 5 gram qväfve pr kilogram
karbid, hvilka gifva upphof åt amoniakaliska metallföreningar. Dessutom
bildas vid karbidens sönderdelning med vatten utom acetylen också,
ehuru i ringa mängd,, andra kolväten, särskildt pentan och metan.
Skulle temperaturen under reaktionen stiga, får man också andra
kolväten med större vätehalt och äfven fritt väte. Såsom ett första
reningsmedel låter man gasen passera genom en afkyld lösning af klorkalcium,
härigenom aflägsnas fullständigt amoniaken, och den acetyléngas, som
passerat klorkalciumlösningen, angriper ej längre koppar, men ännu finnas
åtskilliga föroreningar, och dessa aflägsnas bäst och enklast genom
svafvelsyra, men, då denna vid vanlig temperatur förenar sig med
acetylen, måste man använda starkt afkyld syra, och den koncentration,
som bäst lämpar sig härför, är 40 % monohydrat på 60 % vatten,
hvilken blandning kan afkylas till —90° utan att stelna. För ifrågavarande
behof hålles svafvelsyran afkyld till —18 a —25° och härmed vinnes,
att nästan alla ännu qvarvarande föroreningar absorberas af svafvelsyran,
medan acetylen deremot blir oförändrad. Genom dessa enkla renings.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
