Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
41
nium svikit förestäliningarne derom, och detta gäller dess förekomst
i naturen, man hade nemligen kunnat tro, att det skulle förekomma
som syreförening i sällskap med zirkon och titan och ingalunda som
svafvelförening i silfvermalmer tillsammans med arsenik och antimon.
Germanium visar vacker metallglans och kristalliserar i väl utbildade
oktaedrar af gråhvit färg, dess smältpunkt ligger något lägre än silfrets,
omkring 900°. Eg. vigten är 5.469.
Den framgång, Mendelejeff s spekulationer haft i fråga om gallium,
scandium och germanium, berättigade till antagandet, att det periodiska
systemet verkligen vidgat våra kunskaper om naturen, och man hade
naturligtvis väntat, att de ämnen, som möjligen skulle komma att
upptäckas, tillika skulle fylla ännu befintliga tomrum i systemet.
Så mycket större blef derför öfverraskningen, när de två sist upptäckta
elementen, argon och helium, icke det minsta rättfärdigade denna
förväntan, ja öfverhufvud icke ville låta bringa sig i något förhållande
till det periodiska systemet. Argon upptäcktes som bekant 1894 af
engelsmännen Iord Rayleigh och Ramsay i luftens qväfve, af hvars
volym det utgör 0.8 — 0.9 pct; äfven Cavendish synes redan för mer
än 100 år sedan hafva haft känning af samma ämne. I naturliga
mineralvatten äfvensom i mineralier har argon blifvit påvisadt ensamt
eller i sällskap med helium, och för dess utomjordiska förekomst talar
dess upptäckt i en meteorit. Under det att argons fysikaliska
egenskaper visat sig mycket utpräglade, särskildt dess spektrum, visar det
i kemiskt hänseende en påfallande indifferens, så att man ännu ej
lyckats införa det i föreningar på samma sätt, som man eljest är van
vid i fråga om andra ämnen, och denna omständighet i förening med
omöjligheten att inpassa en enkel kropp af argons molekularvigt
(39.88) i periodiska systemet har föranledt de mest olika åsigter om
argons natur. Sålunda kunde man tänka sig, att det vore ett enatomigt
element af atom vigten 37, hvars plats i systemet blefve mellan klor
och kalium, alltså i 8:de gruppen (se denna tidskrift Vl,54 (1894)),
eller ett tvåatomigt med atomvigten 20, alltså mellan fluor och
natrium, eller en allotrop modifikation af qväfve med molekularvigten
N3 = 42, eller slutligen ett sjelfständigt treatomigt element af
atomvigten 13. Allt detta är frågor, som ännu vänta på ett bestämdt svar.
Högst intressant var upptäckten af helium genom Ramsay 1895.
Man hade redan förut funnit, att uranpecherz och dermed förvandta
mineralier vid upplösning i syror eller vid smältning med kolsyrade
alkalier eller ock vid upphettning i lufttomt rum utvecklade mer än
o pct qväfve. Då Ramsay spektroskopiskt profvade den ur cleveit
utvecklade qväf vegasen på argon, fann han ej blott argons linier utan
derjemte en ny, glänsande, gul linie, hvilken Lockyer redan 1868
iakttagit i solkromosfären och hänfört till ett på jorden ännu obekant
ämne, helium. Samma linie har man också senare funnit i spektra
från andra fixstjernor, särskildt i Orion, hvadan man kan antaga,
att helium är en i den utomjordiska verlden i stor mängd
förekommande kropp. På jorden synes helium deremot förekomma mycket
sparsamt, och det är bland sällsynta element ett af de allra
sällsyntaste. Det oaktadt har man flera gånger varit nära dess upptäckt.
Palmieri iakttog heliumlinier i en lavaartad aska från Vesuvius 1882
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
