Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
Crawford (D. R. P. 86,075). År 1885 erhöll Simpson patent på att
utlaka guldmalmer med en lösning af cyankalium och
ammoniumkarbonat, men någon större betydelse såsom guldextraktionsmedel fick
cyankalium icke förr än genom Mae Arthurs och Forrests arbeten. Dessa
framhöllos att en ren cyankaliumlosning gaf bästa resultaten och
specielt en utspädd lösning. Största lösningsförmågan visade en lösning
med 5 % KCy, men i praktiken befans lämpligare att arbeta med
ännu mera utspädda lösningar (0,2 å 0,8 %), enär dessa dels utlöste
mindre af andra ämnen än guld och dels ej så lätt dekomponerades
som mera koncentrerade. Sedan Mae Arthurs och Forrests process
under loppet af år 1888 i mindre skala införts i Australien och på Nya
Zeeland adopterades densamma i Sydafrika år 1889 först vid Barberton
i De Kaap-distriktet och sedermera vid guldfälten vid Witwatersrand,
der den fått stor utbredning. Guldtillverkningen i Witwatersrand har
utförligt skildrats i den utländska litteraturen (t. ex. F. Abraham: Die
neue Æra der Witwatersrand — Goldindustrie in Transvaal, Berlin, L.
Simion och L. de Launay: Les mines d’or du Transvaal, Paris 1896)
och äfven i svenska faktidsskrifter (Särnström, Tekn. Tidskr. Afd. för
kemi och metallurgi 1895,2s), så att här endast några korta antydningar
må lemnas. Sedan malmen grofkrossats i malmtuggare eller valsverk
och derpå finstampats i stampverk tillsammans med vatten, så att ett
siam erhållits, ledes detta i rännor öfver med qvicksilfver bestrukna
kopparplåtar, hvarvid det gröfre guldet amalgameras med qvicksilfret,
så att 50 å 60 % af totala guldhalten utvinnas. Slammet anrikas och
det rikaste (med 150 å 250 g. guld pr ton), som dock endast utgör en
ringa bråkdel, underkastas oxiderande och klorerande rostning samt
behandlas vidare med klor enligt Plattners metod (eller ock
cyanex-traktion). Affallet efter anrikningen afsätter sig som gröfre siam, s. k.
tailings, eller finare s. k. slimes, hvilka hvar för sig extraheras med
cyankaliumlosning under 24 å 36 timmar. (Slimes hafva dock först
på sista tiden börjat bearbetas bl. a. enligt Bettels cyanidprocess; jfr
Ch. Ztg. Rep. 1896,254). Tailings hålla i allmänhet 7,8 å 10,9 g. pr ton
och slimes 6,2 å 7,8 g. pr ton, och förblifva outlösta i
utlakningsåter-stoderna 3 å 4,5 gram, således mera än den halt af 2 71 g. pr ton i
kopparmalmsaffall, som bilda utgångspunkten för Munktellska
extra-heringen i Falun (jfr ofvan).
Hvad beträffar sjelfva den kemiska processen vid guldets utlösande,
så skulle denna enligt Mae Arthur och Forrest (Jour. soc. chem. ind.
1890,267 och Zeitschr. f. angew. Chem. 1890,4oo) samt äfven enligt
uppgifter af Janin (Zeitschr. Verein. deut. Ing. 1893,9oi) försiggå äfven utan
lufttillträde enligt formeln:
Au + 2 KCy + H20 = KAuCy2 + KOH + H
Redan af Faradays ofvannämnda iakttagelse synes dock framgå,
att luftens syre spelar en viss roli vid utlösandet, och nyare
undersökningar af Maelaurin (Jour. soc. chem. ind. 1893,724 och 1895,160),
Schneider (Eng. and mining Jour. 1895,489 och 514), Bodländer (Zeitschr. ang.
Chem. 1896,583) och Bock (Berghztg 1896,245) gifva vid handen, att
reaktionen
2 Au + 4KCy + O + H20 = 2KAuCy2 + 2KOH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
