Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
nu en annan fråga, huru mycket man borde använda af den 0.5
pro-centiga syran för att nå maximum af utbytet, och detta syntes vid 2
timmars kokning inträda, då vätskan utgjorde 6 gånger cellulosans vigt,
under det att trycket steg till 10 atm. Med dessa relativa mängder
cellulosa och syra samt 10 atmosfärers tryck uppgick utbytet redan efter
3/4 timme till 38 %, under det att maximum, som här blef omkring
43 %, ej nåddes förrän efter V/2 timme.
Slutresultatet af de anförda försöken kan uttryckas så, att det
största utbytet erhålles, om 1 del cellulosa och 6 delar
svafvelsyra af 0.5 % upphettas i l1/2 timme vid 10 atm. tryck.
Under dessa förhållanden erhålles en sockerart, som bestämd med Fehlings
lösning och beräknad såsom drufsocker utgör öfver 41 % af cellulosans
vigt.
Tryckets och temperaturens inbördes förhällande vid inversion af
cellulosa. Ett i teoretiskt afseende intressant spörsmål är det, huruvida
inversionen beror på det höga trycket enbart eller på den
temperaturstegring, som följer med det ökade trycket. För att afgöra detta
företogs en inversion på det sättet, att det yttre rummet omkring blykärlet
delvis fyldes med en lättflyktig vätska af stor ångtension, nemligen
kloroform. Härigenom vanns, att inversionen kunde företagas vid 10
atmosf. tryck, under det att temperaturen blott var 138 ° C, hvaremot
för vatten 10 atm. svara mot 180.3° C. Om man får antaga, att
kloroform är utan verkan på cellulosa, bör man genom en jemförelse af
utbytena vid användandet af vatten och kloroform få svar på den
framkastade frågan, och svaret blir, att det är den höga temperaturen och
ej det höga trycket, som befordrar inversionen.
Återstoden efter inversionen, när den gått som längst, d. v. s. när
sockerutbytet utgjort 45 %, uppgick till 44 % af den torra cellulosan.
Denna återstod inverterades ånyo och gaf då ett sockerutbyte, som
utgjorde 26.8 % af den torra återstoden. Ehuru det således finnes
teoretisk möjlighet för ett större utbyte än 45 %, synes den höga
temperaturen dock förstöra redan bildadt socker i samma mån, som inversionen
fortskrider. Eller ock skulle man kunna föreställa sig, att återstoden
genom torkning i luften undergår en sådan kemisk förändring, att den
åter kan afgifva något socker.
De genom inversionen bildade ’produkterna. Att i den inverterade
lösningen fanns drufsocker, bevisades både genom Fehlings, Soldainis
och Sachs’s lösning samt med tillhjelp af fenylhydrazin; lösningen kunde
också försättas i alkoholjäsning. Den afdunstade vätskan gaf en tjock,
brunsvart sirap af bitter smak, hvilken utom socker innehöll en större
eller mindre mängd af ett eller flera andra ämnen. Hvad naturen af
dessa andra ämnen angår, synas de vara syror, och utbytet deraf växer
ju längre kokningen pågår. Vid tillsättning af natronlut blef vätskan
mörkbrun, nästan svart, alldeles som vid pyrogallol, hvilket dock ej
kunde upptäckas deri. Bildningen af ett syreliknande ämne kan
möjligen tyda på, att cellulosan är en glykosid, så mycket hellre som
sockerhalten ej synes aftaga vid och genom dees bildning.
Förjäsning af den sockerhaltiga vätskan verkstäldes efter
neutralisering med krita och afdunstning till omkring 1/4 af den ursprungliga
volymen. Sockerhalten var då 3,5 %, och jäsningen inleddes genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
