Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
Crompton (La lumiére électrique 1889, 429). Sjelfva karbidproçessen
har dock, som nämndt, förblifvit densamma, som angifvits af Moissan,
BuUier och Willson, eller att behandla en pulveriserad blandning af
kol och kalk i den elektriska bågen. Willson upphettar enligt sitt
första engelska patent (16,342 för 1894) »pulverulent lime and coke or
coal mixed in the proportions of approximately 90 pounds of lime to
60 pounds of carbonD samt säger uttryckligen i ett sitt senare engelska
patent (17,063 af 1895), att »the material is to be treated in pulverulent
condition». BuUier upphettar »en blandning af 56-delar bränd kalk
och 36 delar kol» och äfven King & Wyatt, Maxim och Pictet etc.
upphetta »blandningar af kalk och kol» likasom äfven Moissan endast
arbetat med »un mélange intime de shaux et de charbon».
Vid ett närmare eftersinnande fann dock förf. det föga rationelt
att arbeta med råmaterialen i allenast mekaniskt blandad pulverform»
hvarjemte lämpligen andra ingredienser än enbart kalk och kol äfven
syntes böra komma till användning. Sedan halftannat år tillbaka har
derför förf. tillsammans med ingeniör J. Budolphs varit sysselsatt
med arbeten att förbättra karbidtillverkningen, och hafva af dessa
arbeten, som utförts dels å Kemiskt-tekniska byrån, dels vid en mindre
försöksanläggning vid Bylanders & Budolphs’s fabriksaktiebolags fabrik
vid Henriksborg, resulterat de uppfinningar, för hvilka här nedan skall
redogöras.
Innan denna redogörelse lemnas, torde det dock vara skäl att
något närmare angifva de resultat, som vunnits med hittills följda
metoder, och de olägenheter, som vidlåda desamma.. Till en början må då
redogöras för de använda råmaterialen och de fordringar, som ställas
på desamma.
Som kolhaltigt material har så godt som uteslutande koks användts.
Denna får icke innehålla för hög askhalt. Koks med intill 7 %
askhalt anses vara af god qvalitet. Vid en halt af 11 % och deröfver är den
dålig. Med koks af 27 % aska kunde ingen användbar karbid
erhållas vid försök af Morehead och de Chaimot. Koksen bör vara så
finpulveriserad, att den passerar en sikt med 20 maskor pr qvcm. Kalken
behöfver icke vara fullt så finpulveriserad som koksen; dock böra de
gröfsta kornen passera en sikt med 4 maskor pr qvcm. Den användes
helst bränd och alldeles osläckt, hvarigenom energiförlust i ugnen
inskränkes. Dess halt af ren kalciumoxid bör uppgå till 95 %, och mera
’ån b % föroreningar anses icke böra tolereras. Magnesiahalten får ej
öfverstiga 3 %. Specielt skadlig är en halt af kalcium fosfat, som
under processen omvandlas till fosfid, hvilken vid karbidens efterföljande
behandling med vatten för erhållande af acetylen föranleder bildandet
af fosforväte.
Kalken och koksen pulveriseras hvar för sig och siktas såsom nyss
är nämndt, hvarpå de blandas i bestämd proportion i särskildt
blandningskärl med mekanisk omrörare. Stor vigt ligger på god blandning.
Teoretiskt svara mot 100 vigtsdelar kalk 64 vigtsdelar kol, hvilken
proportion rätt noga måste fasthållas i praktiken, om godt resultat skall ernås.
BuUier rekommenderar ett ringa kalköfverskott, hvilket smälter och
underlättar processen. Vid större öfverskott bildas dock metalliskt kal-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
