Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
af sällsynta jordarter upphettades till hvitglödning medelst en
Bunsenlåga och derigenom framkallade ett intensivt sken. Användningen af
det nya belysningssättet syntes dock i början stöta på oöfvervinneliga
svårigheter, i det att materialet för glödkroppen, de sällsynta
jordarterna, var alldeles för dyrbart. Nämnvärda fyndorter för de
mineral, hvari jordarterna förekomma, voro ej bekanta. Först i början
af 1890-talet kunde glödljuset framträda i sin fulla glans, sedan man
på guldfälten i Brasilien, Australien, Nordamerika och vid Ural
funnit monazit i mäktiga sandlager på ställen, hvarest naturen ur
stenarnes förvittringsprodukter genom en naturlig siamprocess aflagrat den
tunga monazitsanden tillsammans med guldet. Redan långt förut hade
guldvaskare iakttagit den tunga guldgula sanden men lemnat den
såsom värdelös åsido. Nu fördes tusentals ton af denna sand till kemiska
fabriker, och inom kort uppstod till den vetenskapliga verldens
förvåning en industriel framställning af de sällsynta jordarterna.
Salterna af de sällsynta jordartmetallerna, hvilkas särskiljande hör
till den analytiska kemiens svåraste uppgifter, framstäldes
kilogramtals i högsta renhet och till relativt billigt pris. Alla tvifvel på
möjligheten att finna för behofvet af glödkroppar tillräckliga mängder af
jordarterna voro häfda, och glödljuset har mer och mer trädt i stället
för det vanliga gasljuset. I samband härmed har gasförbrukningen
minskats, på samma gång som belysningen blifvit väsentligen starkare.
Auerljuset, som har en ljusstyrka af 50—70 ljus vid 100 liters
gasförbrukning, är näst det elektriska bågljuset både det klaraste och det
billigaste ljuset.
Alla brukbara glödstrumpor hafva alltjemt ungefär samma
samsättning som från början och bestå blott af thorjord och ceroxid jemte
små mängder oväsentliga inblandningar.
Den frågan, hvilken orsak man borde tillskrifva den starka
ljuseffekten hos glödstrumpan, har hittills blifvit nästan obeaktad, man
har nöjt sig med att tillägga jordartmetallerna en stor
utstrålningsförmåga och detta vid relativt låg temperatur. Härigenom förklarades
dock ingenting, man endast omskref sjelfva saken. En annan förklaring
var den, att strumpans beståndsdelar öfvergå till kristalliniskt tillstånd,
eller ockj harj man velat söka den i en jordarternas särskilda resonnans för
ljusvågor, men sådana förklaringar hafva ej kunnat tillfredsställa någon.
Från början var det bekant, att blott bestämda blandningar af
jordarterna utmärka sig för Ijusstrålnmgsförmåga; och Auer gaf ett
slags uttryck åt detta förhållande, då han kallade sådana blandningar
för jordartlegeringar, men ej heller denna uppfattning gjorde saken
begripligare. Äfven påvisandet af s. k. katalytiska eller kontaktfenomen
vid glödkfopparne tog en särskild ljusemission i anspråk för
förklaringen af det starka ljuset. Men, huruvida jordartmetallerna eller deras
blandningar besitta förmågan att i högre grad än andra ämnen utstråla
ljus vid relativt låg temperatur, var alls icke visadt. För närvarande
innehålla alla användbara glödkroppar 98—99 pct thorium och 1—2 pct
cer jemte spår af oväsentliga inblandningar. Man skulle nu kunna
tro, att en strumpa af alldeles ren thorjord måste lysa ovanligt starkt.
Detta är likväl icke fallet, hvarom man genom ett försök lätt kan
öfvertyga sig. Af fullt rent thornitrat får man en glödkropp, som blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
