Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
håller nästan kemiskt ren etylalkohol. Utspädd med vatten bildar den
hvad man i dagligt tal kallar absolut rent, 10-dubbelt eller varmrenadt
bränvin. Detta bränvin har dock ingen egentlig smak, och derför låter
man på en de] ställen detsamma ånyo passera genom kolflitra,
hvarigenom det får en egen i>stick»smak, sannolikt beroende derpå, att
alkoholen i någon ringa mån oxideras till aldehyd. Hvad nu den
frågan angår, huruvida råbränvin verkligen innehåller så n^cket
finkelolja, som mången föreställer sig, så bör framhållas, att enligt nyare
undersökningar råbränvin anses innehålla högst 1/2 procent finkelolja,
om man räknar på 50-procentigt bränvin, eller högst 1 procent, om man
räknar på den i bränvinet ingående alkoholen. I kolrenadt eller s. k.
enkelrenadt bränvin är finkeloljan något mindre eller högst 0.8 procent
af alkoholhalten, och i varmrenadt kan finkeloljehalten anses vara lika
med noll. Man finner häraf, att finkeloljan, som för 20 år sedan
spelade en viss roll i det allmänna föreställningssättet, icke på långt
när har den betydelse, man velat tillägga densamma. Det kan
visserligen anses vara konstateradt, att finkeloljan i sanitärt hänseende är
vida skadligare än den vanliga alkoholen och detta så, att vid försök
på djur 1.7 gr. amylalkohol verkar lika giftigt som 8 gr. etylalkohol,
hvilket haft till följd, att i åtskilliga länder reningstvång införts, så
att bränvin ej får säljas, som håller mer än 3 promille finkelolja. I
Tyskland har emellertid reningstvånget åter blifvit upphäfdt, och det
torde med skäl kunna ifrågasättas, om vid ett måttligt bruk af bränvin
den ringa finkelhalten i råbränvinet har någon annan betydelse än för
lukt och smak.
Den mesta bränvinsreningen i Sverige bedrifves såsom egen
industri af fabriker, som ej idka bränvinsbränning. Dock finnas numera
också flera brännerier, som äro försedda med egna reningsverk för ätt
såmedelst kunna utan mellanhand träda i förbindelse med den
konsumerande allmänheten.
Rättigheten att för återbekommande af tillverkningsskatten låta
äenaturera bränvin existerar först från och med 1888 och var till en
början inskränkt till vetenskapliga och tekniska behof. Men snart
uppstod dock önskan att göra skattefri och derför billig sprit tillgänglig
för hvar man, och särskildt hade man dervid i sigte dess användning
i hushållen till bränsle för åtskilliga småkok såsom uppvärmning af
kaffe, the och mjölk, samt till putsändamål, hvarjemte som bekant
pritlampor gerna och i stor utsträckning användas som värmekälla i
många yrken, när gas ej finnes att tillgå, t. ex. vid lödning. En för
dylika behof afsedd sprit böra vara lika lätt tillgänglig som fotogén
och kan derför ej ställas under samma stränga kontroll i afseende på
användningen som yrkesspriten. Garantien mot dess missbruk till
dryck måste ligga i dess kraftigare denaturering. Från och med 1891
får bränvin, som blifvit denatureradt med det s. k. allmänna
denatu-reringsmedlet, en blandning af 10 delar träsprit och 3 delar
pyridin-baser, hvaraf 13 kbcm. användes till hvarje liter bränvin af 50 %
alkoholhalt, fritt försäljas. År 1891 denaturerades inalles 1,152,104 liter
men 1897 2,138,604 liter1). Nära 60 % af den denaturerade spriten
3) Se närmare under »denaturerad sprit * X,iø (1898).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
