Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
på hans laboratorium af hans lärjungar, hafva nästan alltid blifvit
offentliggjorda uteslutande under deras namn1).
Att Berzelius sjelf betraktade det rent experimentella utredandet
af de kemiska proportionerna, så länge det var ofullbordadt, såsom sin
angelägnaste uppgift och, sedan det var utfördt, såsom sitt förnämsta
verk, framgår af hans egna uttalanden. Samtiden och eftervärlden —•
intill senaste tid — synes ej alltid hafva varit ense med honom
härutinnan. Det är åtminstone icke ovanligt att finna Berzelii teoretiska
författarskap så starkt framhållet, att hans verksamhet på
experimentalkemiens område däraf ställes i skuggan. Såsom teoretiker var han föga
»originell», föga begifven på uppseendeväckande nyheter, såsom man af
en forskare med hans utprägladt konservativa skaplynne kunde vänta.
Hans styrka låg i kombinationen, i hans förmåga att från flera olika
håll upptaga fruktbärande idéer, där så visade sig behöfligt omforma
eller ytterligare utveckla desamma, inpassa hvar och en på sin rätta
plats i förhållande till de öfriga, och sammansmälta dem alla till ett
organiskt helt, till en harmoniskt verkande lärobyggnad. Så stort och
så förtjenstfullt var i sjelfva verket det andliga arbete, han nedlade på
»det kemiska systemets» utveckling, att detta, såsom helhet betraktadt,
med rätta kom att bära hans namn, och att samtiden — aldrig han
sjelf — stundom t. o. m. ådagalade en viss tendens att förbise de
särskilda beståndsdelarnes i många fall främmande ursprung. Det är också
ganska naturligt, att denna samtid, som lefde under systemets
herravälde, som tänkte, skref och lärde i dess anda, i främsta rummet skulle
lägga just denna konstrikt sammanfogade teoretiska lärobyggnad som
piedestal för Berzelii vetenskapliga storhet.
Sjelf betraktade Berzelius teorien alltid såsom hjälpmedel, aldrig
såsom mål, och upprepade gånger betonade han »osäkerheten af sina
teoretiska åsigter»2). Hans anhängare hafva i förfäktandet af dessa
åsigter ofta varit mer Berzelianska än Berzelius sjelf. Berzelius hade
såsom vi veta den olyckan — eller den lyckan — att öfverlefva sitt
system. Han, som under sin krafts dagar åtnjöt en nästan
exempellösauktoritet inom sin vetenskap, stod i sin ålders höst hardt när isolerad,
på det häftigaste anfallen af sina fiender, af sina vänner knappast
understödd, och då det skedde, i många fall mera af pietet än af
öfvertygelse. Redan 10 år före hans död kunde Liebig skrifva om sin
»faderlige vän»: »Die Zügel sind aus seiner Hand geglitten–––-der Löwe
dem die Zähne stumpf geworden sind, erhebt darüber ein Gebrüll, was
keine Maus mehr erschreckt»3). I stridens hetta syntes man blott allt
för lätt glömma, att jämte de temporära tjenster Berzelius gjort
vetenskapen genom sina teorier, funnos äfven andra af mera oförgänglig art.
Den bild af Berzelius, som träder oss till mötes vid studiet af hans
skrifter och vid jämförelsen af deras innehåll med den faktiska gången
af vetenskapens utveckling under de 50 sista åren, bär måhända något
2) Bland Berzelii svenska lärjungar må framhållas: Sefström, Arf vedson,
Palmstedt, Mosander, Berlin, L. F. Svanberg, Ullgren; bland de utländska:
C. G. Gmelin, N. Nordenskjöld, Mitscherlich, H. & Gr. Bose, Wöhler, Magnus och
Plantamour m. fl.
2) Se t. ex. inledningen till Lehrbuch d. Chemie, 5te AufL 1842.
3) Bref till Wöhler af 18 Maj 1838.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
