Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
därigenom att den begärligt upptager syre ur luften och lätt afgifver
syre till oljan, — så är det tillräckligt att en kort stund, 15 min.,
uppvärma oljan till 270°, låta den klarna och först därefter införa
torkmedlet vid en temp. af omkring 140° samt låta afsvalna. Dylik
linolja är minst sönderdelad och har endast afgifvit vatten; närvaron af
osönderdelad myristin, palmitin och elain kan endast utöfva gynnsamt
inflytande på hållbarheten.»
Söka vi nu från denna i senaste tid framställda teori för Zmoljas
torkning utforska möjligheten af oljsyras torkning och användning till
fernissberedning, så mötas vi först af ett bestämdt tvifvel därom, då
man ju från gammalt funnit, att de s. k. icke-torkande, oljorna, d. v. s.
företrädesvis olein och således äfven oljsyran sjelf, visserligen i luften
upptaga syre, men utan att därigenom hårdna, hvadan de tvärtom
utgöra ett hinder mot torkningen. Hamra säger 1888: »Då oljors
torkning består i upptagande af syre under bildning af fasta
oxidationsprodukter, och då alla oljor, hvilkas flytande fettsyror blott bestå af
oljsyra, höra till de »icke-torkande», så kan man antaga, att en torkande
olja torkar så mycket sämre, ju mera oljsyra den innehåller». Försöken
att använda olein till målning hafva också slagit illa ut. Livache
försökte år 1897 att tillämpa en viss af honom uppfunnen metod för
linoljas torkning äfven på icke-torkande oljor och beskrifver resultatet
sålunda: »De behandlade oljorna torkade antingen alis icke vid vanlig
temperatur, eller ock så, att de efter flere månaders förlopp antogo en
viss tjock konsistens. Men, om man efter anbringandet behandlade dem
med varm luft af 120°—160°, så torkade de fullständigt». — Häraf
framgick dock att torkning var möjlig, om blott tillräckligt kraftiga medel
användes, i detta fall en förhöjd temperatur efter anstrykningen, hvilket
i praktiken sällan torde förekomma.
Det är just ett dylikt kraftigt oxidationsmedel, som i akvaliten
kommer till användning, nämligen manganoleat jämte oljsyra. I denna
kombination ligger uppfinningens kärna, förklaringen till det faktum, att
man icke förut, hvarken genom oljsyra ensam eller genom
manganoleat ensamt, erhållit resultater, jämförliga med det nu uppnådda.
Oljsyra utan manganoleat har användts till åtskilliga fernissor, t. ex.
den år 1893 i Sverige patenterade Geoliten, bestående af rå oljsyra,
tjock terpentin, venetiansk terpentin, benzin eller dylikt såsom
lösningsmedel samt kiselsyra, kaolin, bränd magnesia eller dylikt pulver; den
var afsedd att användas å både torra och fuktiga ytor och därvid
beskrifves oljsyrans betydelse så, att den t. ex. med magnesiakalk »danar
den så godt som oupplösliga förbindelsen magnesiakalksåpa». Det
flyktiga och eldfarliga lösningsmedlet benzin torde hafva utgjort förnämsta
hindret mot användningen af detta sedan 6 år tillbaka i vårt land
införda preparat.
Manganoleat utan oljsyra har likaledes under senaste årtiondet
erhållit användning. Manganföreningar äro sedan många år kända
såsom de kraftigast verkande torkmedel, i synnerhet manganborat. Bland
organiska manganföreningar har man i sjelfva verket användt
mangan-Äoleat i alla de fall, då manganföreningen vid fernissbildningen
tillräckligt inverkat på linolj syran, så att denna förening blifvit bildad
(hvarvid äfven den ringa halten af olein i vanlig linolja kunnat gifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
