Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
oljsyra, som vid + 120° visade sig kunna upptaga ända till 26.5 %;.
lösningen håller sig äfven efter afsvalning flytande under 5 å 6 timmar,
men stelnar sedan småningom till en ljusröd massa.
Det är denna lösning af manganoleat i oljsyra, som utgör
akva-litens egendomlighet, i följd af dess utpreglade förmåga att icke blott
absorbera syre utan ock lätt afgifva detsamma och därigenom verka
snabbt och kraftigt oxiderande. Lättast iakttages denna oxiderande
inverkan medelst den bekanta blåfärgningen af guajaktinktur. Utsättas
de ofvannämnda lösningarna under någon tid för luftens inverkan, t. ex.
på ett därmed fuktadt filtrerpapper, och efter några timmars förlopp
prof anställes med guajaklösning, så finner man blåfärgning framträda
i ungefär följande ordning: svagast vid lösningarna i eter, kolsvafla och
petroleumeter, starkare vid lösningarna i benzol och kloroform, starkast
vid lösningen i oljsyra, hvilken nästan ögonblickligen färgar guajak
mörkblå, ett bevis på syreöfverförande inverkan af mangan i just denna
förening — och detta ännu vid utspädning till 2-procentig lösning i
oljsyra, i hvilken således manganhalten uppgår till endast 0.178 %.
Att nämligen den föreningsform, i hvilken mangan förekommer,
ingalunda är likgiltig med hänsyn till dess egenskap af syreöfverförare
framgår redan af BarrueVs och Jean’s förut omnämnda försök; sålunda
funno de att salterna af starkare syror, t. ex. mangansulfat, nitrat,
klorur, fosfat, verkade vida svagare än borat, som också just därför
vunnit så vidsträckt användning i denna riktning; däremot visade äfven
de starkare syrornas basiska salter tydligare inverkan. Det är således
icke nog, att en viss mängd mangan införes i oljan, den måste äfven
förefinnas i en så lös förening, att icke den negativa beståndsdelen så
att säga hindrar mangans verksamhet; en dylik lös förening är just
manganoleat, som därför i så hög grad visar egenskapen af
syreöfver-förare, i synnerhet i oljsyrelösning.
Men en dylik kraftigt verkande syreöfverförare är oundgänglig, för
att en i nämnvärd grad oljsyrehaltig fernissa skall kunna torka inom
lämplig tid.
Akvalitens olikhet mot vanlig hartsfernissa ligger i dess halt af
oljsyra och manganoleat (jämte halten af linolja). Oljsyrans fördelaktiga
egenskaper i en hartsfernissa, som eljest lätt röjer sprödhet, benägenhet
att spricka, af fjälla o. s. v. framgår redan af MuMer’s uttalande om
linoljan; han framhåller betydelsen ej blott af linoxyn, utan äfven af de
fria fettsyrorna, »bland hvilka senare», säger han, »oljsyran tillskrifves
den vigtiga funktionen att göra massan mera elastisk». Sålunda har
oljsyrans betydelse i detta hänseende — äfven den ringa mängd, som
redan förefinnes i linoljan — blifvit framhållen, utan att man
tillgodogjort sig denna egenskap genom ytterligare tillsats af oljsyra, sannolikt
på grund af svårigheten att bringa en sådan fernissa till torkning. I
sammanhang med frågan om framställning af s. k. okokad fernissa
genom siccativ säger Amsel 1897 med anledning af detta Mulder^ yttrande:
»Här synas mig just de vaxlika beståndsdelarne, om dessa genom det
nya framställningssättet kunna kvarhållas i oljan, komma att utöfva
ett gynnsamt inflytande på öfverdraget och betinga dess hållbarhet».
Andes uttalar förlidet år liknande uppfattning: »Närvaron af osönderdelad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
