Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
saknade man dock de fixa punkterna. 8antoriohB.de sökt bestämma
dessa till den största vinterkölden och den största sommarvärmen, och
äfven akademien i Florens, som på det ifrigaste vinnlade sig om tern*
peraturmätningens utbildning, antog till en början dessa Santoriofs
fixpunkter för sina egna instrument, men ersatte sedan vinterkölden med
snöns temperatur vid starkaste frost och sommarvärmen med den
djuriska organismens värme. Först 1668 finna vi isens smältpunkt
införd i termometrien, sedan Hooke genom långvariga undersökningar
funnit denna vara konstant, och ungefär vid samma tid upptäckte
Huyghens, att vattnets kokpunkt är konstant och kan användas som
fixpunkt, så att han i Royal society kunde väcka förslag, att mätrörets
volym skulle stå i bestämdt förhållande till reservoirens och graderna
räknas antingen från vattnets smältpunkt eller kokpunkt. Men först
Fahrenheit (f. 1686) upptäckte kokpunktens beroende af lufttrycket, och
dermed fick vattnets kokpunkt en mera bestämd karakter.
Fahrenheit bibehöll den florentinska skalan, hvari afståndet mellan dess
fixpunkter, temperaturen hos en blandning af is, vatten och salmiak
samt menniskans kroppstemperatur, synes ha varit delad i 100 grader.
Härigenom kom vattnets smältpunkt att ligga vid + 32° och dess
kokpunkt vid 212°. Att Fahrenheit’s termometer kom att få denna något
egendomliga indelning anses vara ett verk af den danske astronomen
Römer, som ej ansåg lämpligt att beteckna graderna under fryspunkten
negativt.
Samtidigt med Fahrenheit sysselsatte sig också ’Réaumur (1683—
1757) med att förbättra termometern, men, under det att Fahrenheit
redan begagnade qvicksilfver som termometrisk substans, återgick
Réaumur till alkoholen och då han trodde sig ha funnit, att 1 volym alkohol,
blandad med 1/5 vatten vid upphettning från vattnets fryspunkt till
dess kokpunkt utvidgar sig med O.oso af sitt ursprungliga värde, så
delade han afståndet mellan båda i 80 delar, hvilka han dock sedan
ändrade till 65; men 1772 gaf De huc åt Réaumur^- termometer dess
nuvarande form med 80 grader och qvicksilfver i stället för alkohol,
men han tog vattnets kokpunkt vid 27 parisertum (733 mm.). Medan
man i Frankrike höll på med den réaumurska termometern hade i
Sverige Celsius (1701—44) bestämt qvicksilfrets utvidgning och år
1736 konstruerat en termometer, hvari qvicksilfret var den termometriska
substansen och afståndet mellan fryspunkt och kokpunkt 100 grader,
men Celsius betecknade ursprungligen fryspunkten med -f-’100 och
kokpunkten med 0. Den nu brukliga, omvända beteckningen af
fryspunkten med 0 och kokpunkten med + 100 har Linné (1707—78)
föreslagit. Det lider intet tvifvel att den Celsius—Linne ska,
termometern är den rationellaste äfvensom, att den småningom kommer att
uttränga de båda andra. I åtskilliga länder, t. ex. Tyskland, blifva
numera blott Celsii-termometrar officielt undersökta och försedda med
attest.
Att mäta temperaturen genom qvicksilfrets skenbara utvidgning i
glaset har likväl sina sidor, hvilket bäst inses, om man betänker, att
olika kroppar för samma temperaturändring förändra sin volym »pä
olika sätt. Om man t. ex. hade en vatten- och en qvicksilf vesterin o
-meter, skulle man få se, att, medan qvicksilfvertermometern stiger dik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
