- Project Runeberg -  Svensk kemisk tidskrift / Tolfte årgången. 1900 /
73

(1889-1919)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

73

Henrik Teofil Scheffer, 1710—1759. Myntproberare. Verkställde
kvantitativa analyser å koksalt och glaubersalt, utförde den första
noggrannare undersökning öfver platinans kemiska förhållanden (1752);
metallurgiska arbeten.

Daniel Tilas, 1712—1772. Bergsråd. Författare till talrika
arbeten af mineralogiskt och bergsvetenskapligt innehåll.

II.

Andra perioden, 1750—1800.

Upprättandet af den första svenska lärostolen i kemi (Upsala 1750) *)
inleder ett mera planmässigt och strängt vetenskapligt studium af kemien,
för hvilket det nordsvenska universitetet en tid bortåt blir medelpunkten.
Den utprägladt praktiska riktning, som utmärkt slutet af föregående
epok, gör sig också märkbar under denna, i synnerhet i början
(agri-kulturkemisten Wallerius, metallurgen Rinman), till dess att mot
periodens midt äfven den rena kemien i Bergman och Scheele erhåller
representanter af högsta rang. Vetenskapens teoretiska behandling behärskas
under nära nog hela perioden af den flogistiska uppfattningen. Ett
karakteristiskt drag hos den svenska kemien under denna tidrymd är den
omsorg, som från flera håll egnas blåsrörskemiens utveckling.

Johan Gottschalk Wallerius, 1709—1785. Professor i Upsala,
(förste innehafvare af den 1750 inrättade lärostolen i kemi därstädes),
kallad åkerbrukskemiens fader; gaf uppslag till ett rationelt studium af
denna vetenskapsgren på grundvalen af jämförelse mellan växternas och
markens kemiska beståndsdelar, uppträdde mot palingenesien 2), anslöt
sig i teoretiskt afseende till den äldre flogistiska uppfattningen; ansåg
flogiston för verkligt eldämne samt förfäktade gent emot Scheele och
Lavoisier vattnets förvandling till jord, t. ex. inom växtorganismen;
utgaf en för sin tid synnerligen värdefull handbok i mineralogi.

Sven Rinman, 1720—1792. Öfvermasmästare, bergsråd. Utmärkte
sig i synnerhet genom värdefulla uppfinningar och förbättringar på det
kemiskt-tekniska och metallurgiska området (aluntillverkning, valsning,
stålsmide och järnhandtering öfverhufvud, förtenning, damascering etc.);
uttalade åsikten, att smidesjärn, för att öfvergå till stål, måste
upptaga mera flogiston (af R. identifieradt med kol); bidrog äfven till blås-

*) Icke så långt efteråt inrättades en andra kemie professur, nämligen i Lund
1761. Förste innehafvaren blef här Chr. Wollin, förut docent i österländska språk (!).
Redan 1774 upphörde emellertid den nya professuren att äga oen sjelfständig
tillvaro, i det att den då sammanslogs med medicinska fakulteten. År 1812 upprättades
den ånyo, till en början dock i förening med fysik och sedermera (efter 1837) i
förening med mineralogi.

2) d. v. s. åsikten, att växter kunde ånyo utvecklas ur sin aska, en kvarlefva
af gammal alkemistisk vantro, som eget nog på allvar fann försvarare ännu så sent
som på 1760-talet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:31:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svkemtid/1900/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free