Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
Om stålets kemi och fysik.
Af Carl Benedicks.
Innehåll: Fysik, egenskaper. — Mikroskopisk struktur. — Ny härdningsteori; öfriga
teorier. — Organisk kemi. — Märkliga diffusionsförsök. —
Litteraturförteckning.
Alldenstund den litteratur, som behandlar hithörande frågor, är
betydligt omfattande och till stor del .af mycket färskt datum, torde en
sammanfattande öfversikt öfver den nuvarande ståndpunkten af detta
ämne, som i hög grad eger intresse för metallurgien, fysiken, oorganiska,
fysikaliska och — det förtjänar särskildt framhållas — organiska kemien,
äfven kunna vara af ett visst värde för denna tidskrifts läsekrets.
Med stål menar man, som bekant, ett mer eller mindre rent järn
med en kolhalt varierande från ungefär 0.5 till omkring 2 %; lägre
kolhalt utmärker smidesjärn; högre tackjärn.
Stålets olika framställningssätt torde vara alltför väl kända för att
här behöfva anföras; jag vill blott framhålla ett af dem, som från
teoretisk ståndpunkt är särskildt intressant, cementering en. Denna tillgår
som bekant så, att stycken af renaste smidesjärn (i allmänhet svenskt
lankashire- eller vallonjärn), nedpackade i träkolstybb utsättas för
långvarig glödgning i slutet rum, hvarvid kol diffunderar in i järnet, utan
att detta lemnar sitt fasta aggregationstillstånd. Denna bildningsprocess
antyder, att stålet är att betrakta som en »fast lösning» af kol i järn,
d. v. s. förhållandet är detsamma, som när ett salt genom diffusion
löser sig i en vätska, endast molekylernas rörlighet är i den »fasta
lösningen» betydligt mindre än i en saltlösning.
Stålets Jcemi är ett mycket vidsträckt kapitel; ofantligt många
element kunna förekomma i stål och mer eller mindre märkbart förändra
dess egenskaper. Men utan gensägelse största inflytandet utöfvar Jcolet,
hvilket, som kändt är, utgör betingelsen för stålets härdbarhet, dess för
tekniken viktigaste, fysikaliska egenskap. Denna uppsats kommer därför,
för att ej alltför mycket förlängas, att hufvudsakligen beröra Jcolet och
Jiärdbarheten hos stål.
Härdningen, hvilken vinnes genom att upphetta ett stålföremål
till rödvärme, 700°—800°, och sedan hastigt afkyla detsamma, är ett
sedan gammalt kändt fenomen. Den italienske läkaren och
vetenskapsmannen Cardanus, känd som uppfinnare till den ännu gängse
kom-passupphängningen, skref sålunda år 1557 »att stål är noblare än järn
och finnes i två sorter, tillverkadt och själf bildadt; om stålet, väl
ren-gjordt och glödande, 3 till 4 gånger neddoppas i en blandning af lika
delar rättiksaft och daggmaskvatten, så skär det sedan järn liksom bly.»
Förloppet vid härdning och i allmänhet vid stålets uppvärmning
och afsvalning har under senare tid varit föremål för mångfaldiga
undersökningar, genom hvilka en del egendomliga förhållanden kommit i dagen.
Så fann Göre 1869, att en till hvitglödning upphettad ståltråd under
afsvalning vid mörk rödvärme plötsligen förlänges; Barret iakttog 1873,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
