Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
martensit. Denna förekommer endast i härdadt stål, d. v. s. sådant i
hvilket det molekylära tillstånd, som härskade vid en temperatur öfver
den kritiska, mer eller mindre fullständigt blifvit bibehållet.
Marten-siten, som saknar utpräglad struktur, förekommer på de ställen, där i
urhärdadt stål perliten är lokaliserad, något som visar, att martensiten
är den öfverkylda eutektiska karbidlösningen, som icke fått tid att
separeras i ferrit + cementit. Högst sannolikt är, att just
befintligheten af denna öfverkylda karbidlösning är härdningens orsak.
Detta ger anledning, åtminstone för förf., att förmoda som en
generell regel, att fasta lösningar, i hvilka genom hastig afkylning en
vid långsam temperatursänkning försiggående utkristallisation af olika
beståndsdelar hindrats, utmärkas genom större hårdhet än en långsamt
erhållen stelningsprodukt.
Det vore onekligen af stort intresse, att söka afkyla en saltlösning
så hastigt, att en icke kristalliserad, hornogen stelningsprodukt erhölles,
och undersöka, om icke denna förhölle sig till kristallblandningen, som
erhålles vid långsam afkylning, såsom härdadt stål till ohärdadt, d. v. s.
egde större hårdhet och sprödhet, samt latent värme, som vid svag
uppvärmning frigjordes.
Utom de nu omtalade beståndsdelarna i stål finnas några andra,
som dock icke äro lika säkert kända. En sådan är den af Osmond
upptäckta austeniten, hvilken endast förekommer i kolrikt stål, som
härdats vid mycket hög temperatur. Dylikt stål uppnår, som bekant,
största möjliga »glashårdhet», och det är väl sannolikt, att den stora
hårdheten är förbunden med austenitens existens, äfven om denna själf
af Osmond uppges som relativt mjuk. Goda skäl tala för att, såsom
JiÅptner framhållit, austeniten utgör en lösning af elementärt, delvis
joniseradt kol, bildad genom karbidlösningens (martensitens) dissociation
vid högre temperatur.
Alltså, järn med sannolikt en större del kol dissocieradt visar sig
hårdare och sprödare än järn med kol bundet som karbidlösning
(martensit) och detta åter visar i ännu högre grad härdningsegenskaper
gentemot ett järn med utkristalliserad karbid (perlit). Hvad förf. nu
ville påpeka är, att jämsides med dessa kolets tillståndsförändringar och
beroende därpå, måste det af kolet utöfvade osmotiska trycket också
förändras. Detta måste vara störst i första fallet (dissocieradt kol,
au-stenit), då största hårdhet existerar, och gifvetvis vara minst i sista fallet
(i urglödgadt stål, perlit) då hårdheten är minst. Att här förutsätta ett
Jcausalsammanhang mellan osmotisJct tryck och hårdhet behöfde kanske
icke vara alltför djärft; åtskilliga fakta tala för denna hypotes, som förf.
för närvarande är sysselsatt med att studera.
En kortfattad öfversikt öfver mera kända, traditionella
härdnings-teorier torde i detta sammanhang vara på sin plats.
Den äldsta härstammar från L. Rinman, som antog tvänne sätt
för kolets förekomst: härdningskol i härdadt stål, hvilket enligt hans
iakttagelse fullständigt löstes af utspädd klorvätesyra, och cementkol i
urglödgadt stål, vid hvars lösande i utspädd klorvätesyra en återstod af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
