Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
ange C3 såsom formeln för i järn lösta kolmolekyler (vid svag kolhalt
och hög temperatur äfven mindre molekyler); vidare sluter sig Juptner
af utförda räkningar till, att järnkarbidens molekylarvikt förändras med
temperaturen — vid högre temp. Fe6C2, vid lägre (efter långvarig
ur-glödgning), ända till Fe15Fe5. I nära samband med karbidens molekylär
-storlek står den kända kolförlusten vid Eggert^s kalorimetr. metod, som
erhålles då järnprofvet icke förut urglödgats. De mörkfärgande
nitro-föreningaraa synas nämligen företrädesvis bildas af högre
karbidpoly-merer. — Juptner anför en af Donath 1895 framstäld gissning, att i
järnet cykliska kolföreningar uppträda, och påpekar det egendomliga
förhållandet, att så olikartade element som svafvel, kisel och fosfor synas
ekvivalent ersätta kol i kolmättadt tackjärn, hvilket antyder möjligheten
af att S-, Si- och P-substitutionsderivat af dessa cykliska kolföreningar
existera i järnet.
I själfva verket borde här kunna vara ett rikt, om ock
svårangrip-ligt fält för organisk syntes; visserligen äro en hel del spridda arbeten
utförda, men någon metod i dessa finnes ännu icke. Redan på 60- och
7 O-talen framstäldes ur stål och tackjärn medels HCl af Hahn och Cloez
en mängd kolväten af etylen- och metanserierna; S chut genberg er och
Bourgeois erhöllo ur hvitt tackjärn en förening af formeln C11H603;
Zabudsky främstälde likaledes ur tackjärn ett ämne, som uppges ha
kolhydratens egenskaper och formeln C12H603. Påminnes derjemte om
bildningen af mellitsyra (benzolhexakarbonsyra, C6(G02H)6) vid oxidation af
grafit och träkol med alkalisk permanganatlösning samt om de af
Ber-thelot studerade grafit-, och hydrografitsyrorna, så framgår af det
ofvanstående tillräckligt tydligt, att organiska kemien här kan ha mycket
att vänta.
Till sist må omnämnas några märkliga, under de allra sista åren
utförda, försök angående diffusion i metaller.
Campbell gjorde 1897 den förvånande, i början med mycken
misstro mottagna upptäckten, att svafveljärn under vissa, ej alltid af honom
återfunna, omständigheter med stor hastighet diffunderade genom
röd-glödande järn utan att i detta kvarlemna större svafvelhalt än järnet
hade förut. Vid försöken anbragtes omkring 10 gr. svafveljärn
(diffu-sionen visade sig endast med syrehaltig sulfid, oxidulfid) i ett grundt
hål, borradt i ett järnstycke; när det hela uppvärmdes, och svafvel
-järnet kommit i smältning, kunde på mindre an en minut iakttagas,
huru svafveljärnet försvann ur hålet tvärs igenom de tjocka väggarna,
för att sedermera återfinnas på järnstyckets utsidor.
Icke mindre häpnadsväckande än denna stora diffusionshastighet
hos metaller är en upptäckt af Roberts-Austen, som funnit, att, om den
plana, nedre ändan af en vertikal blystång i vakuum vid endast + 40° C.
bringas i kontakt med en guldplatta, komma bägge att förenas med
betydande hållfasthet; efter några veckors upphettning vid 250° (sålunda
betydligt under blyets smältpunkt) hade guldet diffunderat, så att man
i öfre ändan af blystången med lätthet kunde påvisa guld.
En del omfattande diffusionsförsök äro nyligen (1899) utförda af
Arnold och IMC William. En kärna af på föroreningar fattigt järn omgafs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
