Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
att dessa senare, enligt hvad både Giesel, St. Meyer, v. Schweidler och
Becquerel funnit, visa magnetisk deviation; men ej alla radioaktiva
ämnen äro i detta afseende lika; enligt Curie äro poloniumstrålarne ej
devierbara. När en deviation eger rurn, brytas strålarne, på samma sätt
som katodstrålar, i sin fortplantningsriktning. En följd af den
magnetiska deviationen är, enligt fysiken, att Becquerelstrålarne måste vara
förenade med elektricitetstransport. Emellertid är det ej lätt att visa,
att så verkligen är förhållandet. En med ett radiumbestråladt
metallstycke förbunden elektrometer visar ingen laddning, men hr och fru
Curie ansågo detta bero derpå, att luften, som genom bestrålningen
blifvit ledande, åter bortförde elektriciteten; man borde alltså erhålla en
elektrisk laddning, om man läte strålarne verka i lufttomt rum, eller
ock om man fullständigt öfverdroge metallen med ett lager af en fast
isolator, t. ex. med en paraffin hinn a, hvilken hvarken genom
Röntgen-eller Becquerelstrålar blir ledande. På detta sätt lyckades det verkligen
också att iakttaga, huru en med paraffin öfverdragen messingsplatta
under inverkan af radiumstrålar blef mer och mer negativt elektrisk.
Vidare funno de också, att den radioaktiva substansen samtidigt hlir
positivt elektrisk.
Från ett kraftigt radiumpreparat af 2 qcm. yta och 2 mm.
tjocklek utgick pr sekund en elektricitetsmängd af 10~11 Coulomb.
Laddningsströmmen var således fullt mätbar och uppgick till l O"11 ampere,
d. v. s. en ström, som laddar en kondensator af T^Q mikrofarad (en
någorlunda stor leydenerflaska) på något öfver 16 minuter till en volt
eller en metallkula af l cm. radie redan på l minut till omkring 600
volt. Huruvida statisk elektricitet verkar devierande på radiumstrålar
har varit svårt att iakttaga, emedan de blott verka på mycket små
afstånd. På allra sista tiden har det dock lyckats Dorn att med ett
preparat, som på mer än 9 cm. afstånd inverkade på fluorescensskärmen,
iakttaga en svag deviation, och straxt derefter kunde Becquerel temligen
noggrannt mäta den. Härvid tillgick så, att ett smalt knippe
radiumstrålar efter att hafva passerat mellan två kondensatorplattor fick verka
på en öfver dessa befintlig fotografiplåt. Deviationen, som strålknippet
erfor, mättes genom förskjutningen af intrycket på fotografiplåten i
förhållande till skuggan af de fina trådarna i ett samtidigt afbildadt nät.
Vid en potentialskilnad mellan kondensatorpl åttorna af 10,000 volt
uppgick medelförskjutningen till omkring 0.4 cm. Man måste här tala om
»medel»-förskjutning, emedan både vid elektrostatisk och magnetisk
deviation radiums strålknippe utbreder sig solfjäderformigt, något som
äfven kan iakttagas hos de af en induktor alstrade katodstrålarne.
Becquerel lät nu det magnetiska och det elektrostatiska
radiumstrålspek-trum passera ett tunnt aluminiumbleck, innan det träffade fotografiplåten.
Båda spektra visade sig på den mest brutna sidan förkortade och
temligen skarpt begränsade, d. v. s. de mera devierbara strålarne absorberas
starkare än de mindre devierbara. Detta är en egenskap, som också
återfinnes hos katodstrålarne. Af brytningen hos de ej mera absorberade
gränsstrål arne beräknades radiumstrålarnes hastighet till 1.6 l O10 cm. i
sek. och förhållandet -^—––– för radiumsmådelarne till l O7. Båda ta-
massa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
