Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
len tillhöra samma storhetsordning som motsvarande tal för
katodstrålarne.
Om man låter katodstrålar inträda i ett elektriskt fält af samma
eller motsatt riktning, så blifva de der fördröjda eller påskyndade, hvilket,
såsom Des Coudres påvisat, ger sig tillkänna genom ändring i
fluorescensljuset på en af dessa strålar träffad ljusskärm. Detta försök har med
samma framgång utförts af Dorn i fråga om radiumstrålar.
Efter allt att döma synas Becquerelstrålarne vara beslägtade med
katodstrålarne från ett urladdningsrör, men de hafva samtidigt flera
egenskaper gemensamma med Röntgenstrålar och bilda måhända ett
öfver-gångsstadium från de förra till de senare. Man anser nemligen att
katodstrålar och Röntgenstrålar äro alldeles olika fenomen. De nyaste und er
-sökningarne öfver katodstrålarne af J. J. Thomson och Kauffmann hafva
ledt till antagande af emissionsteorien för dessa strålar. Enligt denna
teori inträder i följd af det starka potentialfallet vid katoden en
spaltning af hvilken materia som helst i positivt och negativt laddade
smådelar. Om den närmare beskaffenheten af dessa har man visserligen
ingen klar föreställning, men man antar i alla fall, att dessa smådelar
i det starka elektriska fältet vid katoden kastas framåt och på sådant
sätt just bilda katodstrålarne. Samtidigt eger också en rörelse rum i
motsatt riktning, och denna representerar de s. k. kanalstrålarne. Om
nu katodstrålar träffa en fast kropp, uppstå Röntgenstrålar, och man
anser dem såsom en elektromagnetisk störing, framkallad genom de
negativa smådelarnes plötsliga anslag mot antikatoden.
Öfverensstämmelsen mellan katodstrålarne och Becquerelstrålarne
tvingar oss att anse båda slagen af strålar såsom likartade fenomen,
och, om man antar emissionsteorien för katodstrålarne, bör man alltså
antaga samma teori äfven för radiumstrålarne, d. v. s. vi måste tillägga
ett visst slag af materia en ny hittills okänd egenskap nemligen den,
att ständigt utsända elektriskt laddade massdelar med en hastighet som
närmar sig ljusets.
Huru detta är möjligt, hvarifrån substansen får förmåga att skilda de
positiva och negativa smådelarne, och på hvad sätt dessa delar erhålla
sin hastighet, öfver allt detta sakna vi ännu hvarje föreställning. Det
är icke ens afgjordt, huruvida den strålande kroppen, alltså här radium,
utvecklar energien ur sig sjelf eller omsätter utifrån tillförd energi i
osynlig strålning. Det första måste medföra en kemisk förändring, men
den omständigheten, att man ej ens efter årslång radioaktivitet kunnat
märka en sådan samt att verksamheten ej heller förändras genom yttre
åverkan såsom uppvärmning ända till glödgning, afkylning, belysning
och dylikt, som enligt erfarenheten plägar väsentligen modifiera kemiska
processer, har gifvit anledning till uppställande af teorier af andra slaget.
Så har Crookes gjort det antagandet, att de radioaktiva ämnena kunna
upptaga en ringa bråkdel af den lefvande kraften hos de luft- eller
gasmolekyler, hvilkas hastighet öfverstiger ett visst belopp, när de träffa
ämnenas yta. Den energi, som på sådant sätt tages ifrån gasen,
förvandlas till Becquerelstrålar. Mot denna åsigt talar emellertid den
omständigheten, att de radioaktiva preparaten stråla äfven i den starkaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
