Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
af ett mangansalt inträdde hastig oxidation. Bertrand betraktar
därför laccasen såsom ett manganalbuminat. Försök med andra
mangansalter, såsom sulfat, klorid, formiat, bensoat, succinat etc., visade, att
dessa samtliga äga det oxiderande enzymets egenskaper i mindre grad.
Ju högre saltets molekularvikt var, desto kraftigare verkade det. Vid
sökandet efter ett för marken lämpligt oxiderande f er m ent bör man
därför enligt min åsikt först pröfva olika mangansalter, måhända
mangan-humater. Det skulle också kunna hända, att humusämnenas oxidation
måste föregås af Irydrolytisk spjälkning, hvarpå de uppkomma
brottstyckena hvart för sig lättare oxideras. De vanligast använda
hydroly-serande ämnen äro syror och baser. Af de senare, till ex. af kalk, har
man också inom landtbruket begagnat sig för reglerande af
förmult-ningen.
Är det icke fråga om att fullständigt förstöra humusens molekyl,
utan blott att frigöra någon af de vid densamma fästa sidokomplexerna,
som innehålla växtnäringen, borde ett för detta ändamål lämpligt enzym
kunna framställas. Naturligtvis kunna dylika enzym blifva praktiskt
tänkbara endast i den mån de kunna erhållas såsorn produkter af humusens
egen sönderdelning; det gäller alltså att söka efter autokatalytiska
förrn ultningsprocesser.
Om alltså växterna kunna tillgodogöra sig humusens förråd af
närande beståndsdelar endast i mån af dennas sönderdelning, så bör det
för agrikulturkemien vara en nära till hands liggande uppgift att
bestämma denna sönderdelningshastighet i olika jordslag. En
undersökning af sönderdelningshastigheten borde kunna gå så till, att man
lämnar en kvantitet af den undersökta jorden i passande kärl ute på
marken, utsatt för sol och vind, och efter ett år åter analyserar enligt samma
metod, som först användts.
En sådan undersökning, medelst hvilken man ganska noga kunde
lära känna jordens värde, skulle kräfva lång tid. Det är nödvändigt att
jorden genomgår de temperaturförändringar, som äga rum i naturen.
Sönderdelningshastigheten beror liksom alla kemiska reaktioner af
temperaturen. Det skulle därför kanske låta sig göra att utföra undersökningen
inom hus, hvilket blefve bekvämare, om man endast kände, huru
hastigheten ändras med temperaturen. Man kunde då hålla jordprofvet vid
en lämplig hög värmegrad i en termostat och reducera
sönderdelningshastigheten till den medeltemperatur, som råder i markens öfre lager.
Men äfven eljest kan det vara af stort intresse att veta, huru
för-multningen beror af temperaturen. Antag att en jordbit flyttas från
Skåne med en årlig medeltemperatur af 7° till Haparanda trakten med
en årstemperatur af 0°, huru mycket sjunker dess värde på grund af
långsammare omsättning, d. v. s. mindre »utdelning»?
Reaktionshastigheten ökas i allmänhet för en temperaturförhöjning
af 10° C. till ett 2V2 å, BVa gånger så stort värde, en regel sorn för
öfrigt gäller för deri hastighet, med hvilken växterna assimilera kolsyra.
Kallar man reaktionshastigheten vid 0° för r0, vid en godtycklig
temperatur t för rt får man således en formel
t
rt = r0kiö,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
