- Project Runeberg -  Svensk kemisk tidskrift / Femtonde årgången. 1903 /
57

(1889-1919)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

57

påträffades i ytterst ringa mängd två mycket intressanta beståndsdelar,
som visade radioaktivitet i ännu högre grad än uranföreningarna.

Radioaktiva kalla vi sådana kroppar, som ha egenskapen att utsända
Becquerelstrålar. Om dessa strålars natur må här erinras följande: De
fortplanta sig rätlinigt och kunna hvarken reflekteras eller brytas eller
polariseras. Luften ioniseras under deras inflytande och blir därigenom
svagt ledande. Viktigt är, att de påverka den fotografiska plåten liksom
Röntgenstrålarna, med hvilka de för öfrigt äro nära beslägtade.

Den först upptäckta substansen visade alla vismuts kemiska
egenskaper och skilde sig från denna metall endast genom sin radioaktivitet,
som hos det första preparatet var ungefär 100 gånger så stor som
strål-ningsintensiteten hos pechblende.

Genom fraktionering erhöll Curie längre fråm ett preparat med ännu
fyra gånger större radioaktivitet. De använda fraktionsmetoderna voro
dels sulfidens sublimation i vakuum, hvarvid den flyktigaste delen var
den mera aktiva, dels partiell fällning af ni trätet med vatten, hvarvid
den utfällda substansen var aktivare än den, som stannade i lösningen>
dels slutligen behandling af den starkt saltsura lösningen med
svafvelväte, då det utfällda var aktivare än det fortfarande lösta.

Någon analytisk metod att skilja den nya kroppen från vismut
lyckades Curitfs visserligen icke finna, men det oaktadt ansågo de dess
elementära natur så sannolik, att namnet »polonium» föreslogs.

Kort efter dessa undersökningar följde upptäckten af »radium», som
åtföljer barium i pechblende. Särskilda reaktioner för denna metall
funnos lika litet som för polonium. Den skiljer sig från barium genom
kloridens olika löslighet i vatten, alkohol och utspädd saltsyra. Genom
fortsatta fraktionerade kristallisationer erhöllo Curies allt radiumrikare
preparat och slutligen en liten kvantitet nästan rent radium.

Dessa rön ledde till uppsökande af andra radioaktiva substanser.
Sålunda fann Debierne ett dylikt ämne, som förekommer tillsammans
med elementerna af järngruppen och tyckes förhålla sig till torium som
radium till barium. Det erhöll namnet »aktinium» och renades af
Debierne genom flera olika partiella fällningsmetoder. Följande metod
är karakteristisk. Man sätter till den aktiniumhaltiga lösningen ett
barium- eller blysalt och fäller sedan åter ut dessa metaller såsom sulfat.
Fällningen är då starkt radioaktiv. Sedan aflägsnas barium eller bly
genom Öfverförande i ett lättlösligt salt och fällning med ammoniak.

Ur tor- och uranhaltiga mineral ha K. Hoffmann och E. Strauss
fällt ett bly sulfat, som befanns vara radioaktivt. De fysikaliska
observationer, Hoffmann och Strauss anställde på sina preparat, stå dock i
motsats till GrieseVs pålitliga uppgifter och kunna därför icke ännu anses
fullt säkra.

Med större skäl antager Rutherford1), att den af G. C. Schmidt
1898 upptäckta radioaktiviteten hos torium salter beror på närvaron af
ett nytt, torium åtföljande grundämne, som kallats torium X. Det
ser ut, som om torium X skulle direkt uppkomma ur vanligt torium.

’) R. och Soddy, Journ. Ch. Soc. 81, p. 32 (1902).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 13:06:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svkemtid/1903/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free