Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
man antager, att Brauner, på grund af praseodymoxidens mindre positiva
karakter än lantanoxidens, lyckats att eliminera den första felkällan,
såhär han svårligen kunnat undgå den andra, hvarigenom han erhållit
för höga värden på oxidmängden och följaktligen för hög atomvikt.
Äfven Braun er’s metod att bestämma atom vikten genom analys af
oxalatet har ingalunda den noggrannhet, som är erforderlig. Slutligen
har atomvikten blifvit bestämd på samma sätt som vid lantan, d. v. s.
genom syntes af sulfatet, och Brauner har här på samma sätt genom
titrering med Y20-normal natronlut bestämt det bildade sura sulfatet;
värdet på atomvikten stämmer med de erhållna värdena vid de
föregående serierna, han finner 140.93.
Att Brauner kunnat påvisa fri syra i det vattenfria sulfatet, beror
enligt min mening helt enkelt derpå, att han vid framställningen deraf
ej gått till väga med tillräcklig noggrannhet. Löser man nemligen oxiden
i utspädd saltsyra, koncentrerar lösningen på vattenbad och derpå tillsätter
ett tillräckligt öfverskott af något utspädd svafvelsyra, som derefter
aflägsnas vid en temperatur, föga öfverstigande den, då svafvelsyran börjar
ryka, erhåller man det vattenfria sulfatet i form af en lucker massa af
fina nålar, hvilka knappast torde innehålla något surt sulfat. Förfar
man deremot så, att man erhåller sulfatet som en amorf massa, är denna
mycket svår att befria från öfverskott af svafvelsyra och kan mycket
väl innehålla fri syra, äfven om temperaturen stegras så högt, att basiskt
sulfat börjat bildas. Ett sådant sulfat är, hvilket också Krtiss påvisat,
svårt att erhålla vid konstant vikt; deremot erhåller man det af fina nålar
bestående sulfatet genast vid konstant vikt, och hvad som mycket talat emot
dessa Brauner^ erfarenheter är den synnerligen goda öfverensstämmelse
bestämningarne sinsemellan, som erhållits i de af Cleve, Nilson,
Bene-dicks, mig och Holmberg utförda serierna, och hvilken svårligen skulle
kunnat fås, om jordartssulfaten visat benägenhet att kvarhålla vexlande
mängder surt sulfat.
Ehuru jag för min del icke kan tillmäta dessa Brauner’®
undersökningar någon betydelse, medgifver jag gerna, att det kunde vara af
intresse att företaga atomviktsbestämningar inom jordarterna efter någon
annan metod, för att derigenom erhålla full bekräftelse på sulfatmetodens
lämplighet.
Mycket arbete har på de senare åren nedlagts på försök att erhålla
nya effektiva metoder för separering af de olika jordarterna.
Till synnerligen lyckade resultat i detta afseende synes Holmberg
ha kommit, i det han genom en ny fraktioneringsmetod lyckats i rent
tillstånd framställa neodym, ett arbete hvari många före honom misslyckats.
Holmberg tog sig före att undersöka lösligheten på lantan- och
didym-ammoniumnitraten och fann dervid, att skilnaden i löslighet mellan dessa
salter är mycket ringa. Trots detta har erfarenheten visat, att genom
en fraktionerad kristallisation af dessa salter kan lantan synnerligen
bekvämt erhållas i rent tillstånd, och metoden är äfven den bästa att
framställa neodymfri praseodym; praseodymammoniumnitratets löslighet
ligger nemligen midt emellan lantan- och neodymsaltets. För
framställning af ren neodym kunde emellertid denna metod ej lämpa sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
