- Project Runeberg -  Svensk kemisk tidskrift / Femtonde årgången. 1903 /
106

(1889-1919)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

106

kunna vara en karbonsyra af amyrin och motsvara formeln C30H4803.
Att elemisyran är en oxisyra, har visats af Tschirch & Cremer, hvilka
framställt acetyl- och benzoylderivat af densamma.

Som exempel på andra kristalliserande, men hittills föga undersökta
hartssyror må slutligen nämnas bosivellinsyra i weihrauch samt
dam-marolsyra i vissa slag af dammarharts.

Det nu anförda må vara nog iör att visa, att under de två senaste
årtiondena flera anmärkningsvärda kemiska undersökningar öfver
hart-serna blifvit utförda, men tillika, att ännu betydligt mycket mera arbete
återstår, innan denna klass af naturprodukter ens närmelsevis kan sägas
vara i kemiskt afseende lika väl utredd som exempelvis fettarterna
eller de eteriska oljorna.

Sveriges utsikter som kemiskt industriland.

Af K. Edv. Peterson.

(Forts. fr. XV, 92.)

Det tekniska utförandet kan ske på mångfaldigt olika sätt, och det
torde ej ofta ha inträffat, att ett nytt kemiskt förfarande tagit så många
skilda gestalter vid utförandet. Det bästa resultatet synes Castner ha
fått med sin metod. Castner^ apparat utgöres af ett lågt trågformadt
kärl, som af en skiljevägg, hvilken ej fullt går ned till botten, delas i
två hälfter. Träget kan försättas i en vaggande rörelse, hvarigenom det
amalgam, som bildas i den ena hälften, rinner öfver till den andra och
där sönderdelas af rent vatten.

Dessa elektrolytiska metoder, vid hvilka qvicksilfver användes för
att absorbera alkalimetallen, skilja sig i princip från dern, vid hvilka
ett diafragma begagnas, därigenom att vid de förra fås en från
klor-alkali fri alkalisk lösning, emedan sönderdelningen af amalgamet
försiggår i ett särskildt kärl. Ätt t. ex. vid Griesheim-Electron-metoden
fortsätta elektrolysen, ända tills all klorid är sönderdelad, låter sig ej
göra, emedan, i samma mån som lösningens halt af alkalihydrat ökas,
en allt större del af strömarbetet förbrukas till sönderdelning af vatten,
d. v. ö. till ingen nytta. Det är således nödvändigt att afskilja den
osönderdelade alkalikloriden ur hydratlosningen, hvilket sker genom lutens
inkokning.

Detta synes ju vara en betydlig olägenhet vid denna metod, men i
sjelfva verket går det ganska lätt för sig att så godt som fullständigt
afskilja kloriderna vid lutens Indunstning. Enligt hvad erfarenheten från
den vanliga metoden att framställa kaustikt alkali ger vid handen, verkar
nemligen detta senare kraftigt »utsa!tände» i koncentrerad lösning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 13:06:10 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svkemtid/1903/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free