Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
afgifva sin elektricitet åt strömmen (elektrolys). Som alla ioner äga lika
mycket elektricitet, hinner strömmen samtidigt att frigöra endast en ion
vid hvarje pol i hvarje elektrolyt (Faraday’^ lag). Arrhenius ser i
elektrolysen endast ett specialfall af de reaktioner, som tilldraga sig inom
elektrolyter. Äfven de kemiska omsättningarna ske uteslutande genom
de aktiva molekylernas frigjorda ioner. A. antager, att en lösning leder
strömmen desto bättre, ju flere aktiva ioner den innehåller. Han tager
ledningsförmågan såsom direkt mått på aktiviteten. Men som en
elektrolyt äfven verkar kemiskt mera energiskt i mån af det antal aktiva
ioner han äger, så får han fram den regeln, att en syra, som leder
elektriciteten bättre, är starkare eller har större »aviditet» än en, som leder
sämre. På samma sätt är det med baserna. Kohlrausehs bestämningar
af molekylära ledningsförmågan å ena sidan och Berthelat’$ och
Thomsen^ termiska försök öfver aviditeten m. m. lämna åt förf. material for
beviset, att hans regel håller streck. En annan viktig följd af, att
kemisk och elektrolytisk aktivitet äro sak samma, är, att hastigheten,,
hvarmed en kemisk reaktion inträder, är proportionell med elektriska
ledningsförmågan hos elektrolyterna. Här har förf:s teori vunnit en
viktig bekräftelse genom Ostwald1 s helt nyligen utförda experimentella
jämförelse mellan 34 olika syrors ledningsförmåga och den hastighet,
hvarmed de inverka på methylacetat eller åstadkomma inversion af
rörsocker m. m. Prof. Ostwald nämner, att idéen om att finna ett
sammanhang mellan dessa till utseendet så vidt skilda fenomen väl
föresväfvat honom själf under en längre tid, men att uppslaget och
periori-teten i saken helt och hållet tillhör d:r A., »hvars arbeten höra till det
mest betydande, som offentliggjorts öfver affinitets-teorien». — Det
elektrolytiska tillståndet uppstår och underhålles på bekostnad af värmet,,
som ensamt är i stånd att skilja lönerna från hvarandra. Då
elektrolyter hufvudsakligen äga vätskeform antager förf., att vätskors latenta
smältvärme hufvudsakligen åtgår till att försätta en del af deras ioner
i aktivitet. Vi framdraga här ett exempel ur de senaste dagarnas
forskning såsom illustration till A:ii åsikt. Berthelat har funnit, att AgCl,
som i smält tillstånd är en utmärkt elektrolyt, i stelningsögonblicket
förlorar enormt i ledningsförmåga. Om en elektrolyts molekyler återgå
från aktivt till passivt tillstånd, så utvecklas värme. Förf. gör här en
djärf slutsats. Som bekant har Thomsen visat, att värmet, som
utvecklas, då en bas neutraliseras af en syra, är lika stort, basen må vara
hvilken som helst (inom mycket vida gränser). Nu består neutralisation
kemiskt uti en afspaltning af H20 ur syra och bas gemensamt. Detta
H20 bildas enligt A. af de fria aktiva lönerna H och OH, hvilka genast
förenas till inaktivt H2O och därvid försätta cirka 13,180 kal. i frihet.
Själfva utbytet af syrans väte mot metall ger ingen värmetoning. Man
kan väl här fråga, hvar »affiniteten» är tillfinnandes! — Tyngdpunkten
i förf:s teori ligger uti undersökningen öfver hvad som sker vid
omsättningen mellan två olika elektrolyten ioner, hvilket från kemisk
synpunkt är »dubbel dekomposition». Med stöd af Clausius utvecklar här
förf. en enkel probabilitetskalkyl öfver hastigheten och vidden af
omsättningen, d. v. s. han söker att bestämma, huru mycket (x) af den ena
elektrolyten (AB), som hunnit omsättas tills det ögonblick, dåreaktions-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
