Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
escerande fläck på motsatta sidan af röret. Induktionsrullen fick arbeta
några timmar för att förgasa en viss mängd silfver. Man såg Silfret
slå sig ner på glimmerbladet blott omedelbart intill polen. Den andra
ändan af röret, som under flera timmar varit lysande i följd af
elektronernas stöt, visade ej minsta spår till silfverbeslag. Vi hafva här
således två samtida verkningar. Elektronerna eller den strålande
materien, som utkastades från den negativa polen, gjorde glaset, som träffades,,
fosforescerande, och samtidigt utkastades också silfverionerna, hvilka
hade en viss tyngd och blifvit befriade från de negativa elektronerna,
och utfälldes i metalliskt tillstånd nära polen. Hos dessa metallioner
har man konstaterat positiv elektricitet.
Ifrån 1893 till 1895 fingo arbetena öfver elektriciteten i tomrummet
en kraftig impuls genom LenarcTs och Röntgens märkvärdiga upptäckt,
att de fenomen, som blifvit konstaterade i det inre af det lufttomma
röret långt ifrån erbjödo samma intresse som de, hvilka passerade utanför.
Man kan utan öfverdrift påstå, att efter denna tid det, som dittills
endast varit en vetenskaplig hypotes, blifvit en konstaterad verklighet.
Ifrån 1862 sökte Faraday med ifver och ihärdighet att fastställa
ett synligt förhållande mellan magnetismen och ljuset, ett förhållande
som han förutsett redan 1845. Men de instrument, som han hade till
sitt förfogande, voro ej nog känsliga, och först 1896 kunde Zeemann
visa, att ett magnetiskt fält hade ett visst inflytande på en spektrallinie.
En sådan linie härrör från elektronernas rörelse, och ett magnetiskt fält
upplöser denna i flera på hvarandra följande rörelser, några långsamma,
andra hastiga och gör, att en enkel linie brytes i flera af större eller
mindre brytbarhet än den ursprungliga.
Den teoretiska kännedomen om dessa fenomen gjorde ett betydande
framsteg med Deivar, Faraday’^ efterträdare. Dewar fann nämligen
kort efter Röntgeris upptäckt, att kroppars relativa ogenomskinlighet för
röntgen s trålar är proportionell mot deras atomvikt och han var den
förste som tillämpade denna princip på argon. Argon är mera
ogenomskinlig för röntgenstrålar än syre, kväfve och natrium, hvaraf Dewar
drog den slutsatsen, att atom vikten var dubbelt så stor som gas tätheten
i förhållande till vätgas eller att dess atom- och molekularvikt voro lika,,
hvilket genom senare undersökningar bekräftats.
1896 påvisade Becquerel d. y., att uransalter ständigt utsända
emanationer, som hafva egenskapen att genomtränga ogenomskinliga
kroppar, att i mörkret påverka en fotografiplåt och att urladda ett
elek-troskop. Till en viss grad förhålla sig dessa becquerelstrålar såsom
ljusstrålar men likna också röntgenstrålarna.
På SecquereTs arbeten följde snart herr och fru Curie’& glänsande
undersökningar öfver radioaktiviteten hos de kroppar, som åtfölja uran.
I nyare tider finnes ingen upptäckt, som haft så vidtgående följder
och som kastat en sådan flod af ljus på vidsträckta områden af dittills
oförklarade fenomen, som Curie’s och Bémonfs. Med tålamod och
arbete hafva dessa forskare verkligen nått slutet af den besvärliga väg, på
hvilken andra, som vid sina undersökningar följt liknande labyrinter,
endast mött oöfverstigliga hinder. Kronan på alla dessa arbeten var radium,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
