- Project Runeberg -  Svensk kemisk tidskrift / Sextonde årgången. 1904 /
112

(1889-1919)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

112

och apoteksvaror skola hädanefter liksom hittills vara förbehållna
apotekare samt äga endast att utreda, hvad som bör höra till nämnda
varugrupper. Vi hafva härvid icke ens att taga hänsyn till, huruvida
apotekstaxan är skälig eller oskälig. Detta är en fråga för sig. Att de
båda grupperna apoteksvara och läkemedel icke kunna vara identiska
är tydligt redan genom deras benämning, i det att ordet »läkemedel»
hänför sig till varans användningssätt och »apoteksvara» till
försäljningsstället. Endast om alla läkemedel vore apoteksvaror och alla
apoteksvaror läkemedel, skulle begreppen sammanfalla.

Men detta är icke fallet, såsom ett par på måfå valda exempel
nogsamt visa.

Det lider väl intet tvifvel därom, att kinabark här i Sverige är en
apoteksvara, som så godt som uteslutande tjänar till beredning af vissa
läkemedel. Men den råa kinabarken kan knappast själf räknas bland
läkemedlen. Ett råämne, som uteslutande är afsedt till beredning af
läkemedel, kan tydligen knappast bedömas ur sin rätta synpunkt af andra
än dem, som äro kompetenta att bearbeta varan till sitt afsedda
ändamål. Det synes därför vara berättigadt, då dessa personer vilja hafva
handeln med sådana ämnen åt sig förbehållen.

Saken är i detta fall ganska enkel, emedan det gällde en vara med
blott ett användningssätt: till beredning af läkemedel.

Men förhållandet kan vara vida mera kompliceradt.
Apotekare-societetens direktion har själf anfört, hurusom vid ett tillfälle varan
glycerin försålts till medicinskt bruk, ehuru dess renhetsgrad blott bort
medgifva användning till tekniskt bruk.

Men direktionen har dock sedermera icke ansett sig kunna upptaga
denna vara bland dem, som förklarats för »apoteksvaror» —
uppenbarligen af det fullt riktiga skälet, att glycerin af både renare och orenare
beskaffenhet har en mångfald användningssätt, som skulle göra det till
en orättvisa att monopolisera handeln därmed till apoteken. Jag
behöfver ej här erinra,, att detsamma kan sägas om talrika andra både enkla
kemikalier och blandningar.

Den ledande hufvudprincipen för bedömande däraf, huruvida en
vara skall räknas till apoteksvara eller ej (d. v. s. få säljas uteslutande
från apotek eller ej) skulle alltså kunna uttryckas sålunda:

Apoteksvara är hvarje läkemedel som icke har annan erkänd
praktisk användning äfvensom hvarje råämne, hvilkets uteslutande
användning är beredning af läkemedel.

Innan denna princip emellertid kan läggas till grund för
lagstiftning måste den tyvärr både utvidgas och inskränkas samt förses med
åtskilliga förklaringar.

Huru skall man först och främst kunna praktiskt angifva sådana
kännetecken på ett werkligt läkemedel», att man slipper ifrån tvister
därom? Salubrinmålen visa, att meningarna äfven om detta kunna vara
delade.

Jag skall ej våga mig på någon definition, utan nöja mig med
några kännetecken. Måhända visar det sig, att en lagstiftare också får
nöja sig med sådana.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:32:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svkemtid/1904/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free