Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
Den till synes konstanta egenskapen af strålning hos de radioaktiva
elementen är i själfva verket resultatet af ett radioaktivt ekvilibrium,
som t. ex. vid torium X inträder, då torium producerar lika mycket
torium X, som på samma tid sönderfaller i emanation och strålar o. s. v.
Strålningen är sålunda trots sin skenbara konstans så att säga ständigt
i bortdöende, men förnyas oupphörligen. Uran X skiljer sig kemiskt
från uran genom olösligheten i öfverskott af ammoniumkarbonat, liksom
torium X från torium genom sin löslighet i ammoniak. Torium- och
radiumemanationerna äro indifferenta gaser, kondenserbara vid resp.
— 120 och — 150°; deras närmaste sönderdelningsprodukter förhålla sig
såsom fasta kroppar, hvilka afsätta sig såsom öfverdrag på de fasta
kroppar, med hvilka emanationen kommit i beröring. Medellifslängderna
för de tre typerna vid radiumemanationen äro resp. 4, 30 och 41 minuter.
Slutprodukterna äro vid uran och torium okända. En af slutprodukterna
vid radium är som bekant helium, en annan möjligen polonium eller
radiotellur. Enligt ett antagande af Rutherford, hvilket dock erfordrar
vidare bekräftelse, skulle a-partiklarna utgöras af (positivt laddade)
heliumatomer.
I hvarje fall vet man, att a-strålarna, som bilda den ojämförligast
största delen af strålningen (ofta antagligen 99 % och däröfver), äro de
först uppstående, under det /?- och ^-strålarna sekundärt eller långt senare
uppträda. Af dessa äro /9-partiklarna som bekant att anse såsom
elektroner (katodstrålar) och ;x-strålarna såsom Röntgenstrålar af stor
genom-trängningsförmåga. Värrnealstringen hos t. ex. radium sker under
inflytande af bombardementet från dess egna a-strålar, som likformigt uppstå
genom hela massan. Joniseringen af gaser förorsakas genom
sammanstötning af a-partiklar med molekyler af gasen, hvarvid dessa sistnämnda
sönderfalla i elektriskt laddade delar, joner; och då partiklarna träffa
något hinder, som kan försättas i så hastiga vibrationer, att ljus uppstår,
inträder fluorescens. -
Med utgående från den ofvan anförda beräkningen af radiums
medel-lifslängd finner man emellertid, att radiummängden, som finnes uti ett
mineral, relativt snart (en period som mätes i tusental af år) skulle vara
praktiskt sedt reducerad till intet, om ej en nyproduktion af ämnet ägde
rum. Lättast förklaras detta genom att antaga radium själft såsom
metabol, en långsamt sig förändrande transitoform af ett tyngre urelement,
t. ex. torium eller uran, som ännu långsammare förändras, så att
radiumhalten i ett uranmineral ernådde ett konstant värde, då uranen under
en viss tid producerade lika mycket radium, som under samma tid
sönderfölle i emanation och strålar. På liknande sätt skulle polonium
eller radiotellur vara en transitoform af radium. Detta är dock
alltsammans ännu öppna frågor.
Flertalet arbetare på radioaktivitetens område torde för närvarande
finna desintegrationsteorien mest plausibel för de hithörande fenomenens
förklarande. Med det rastlösa arbete, som här försiggår, skola väl snart
ytterligare experimentella faktorer komma i dagen, hvarigenom teorien
kan vidare bekräftas och utvidgas (eller motsatsen).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
