Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
belysande af detta moment med tillhjälp af några faktiska och lätt
kontrollerbara uppgifter kan därför icke anses obefogadt.
År 1893 publicerade lord Rayleigh (i Proc. Roy. Soc. vol. 53) en
del undersökningar rörande syrets och kväfvets gastäthet. Han påpekade
här, att kväfve, framställdt ur ammoniak, är något lättare än
atmosfäriskt kväfve och att differensen är så stor, att den icke kan skrifvas
på försöksfelens räkning. Han införde vidare i tidskriften Naturs ett
bref, hvari han uppmanade kemisterna att lämna en antaglig förklaring
till denna anomali. Härpå erhöll han dock icke något svar. Själf
framställde han nu åtskilliga förklaringsgrunder, bland hvilka den syntes
honom sannolikast, att kväfvet i likhet med syret kunde uppträda i
atomkomplexer af olika storlek d. v. s. med ett olika antal atomer pr
molekyl. Försök att på experimentell väg leda denna uppfattning i
bevis, t. ex. genom att utsätta kväfve af olika ursprung för tysta
elektriska urladdningar i afsikt att dymedelst framkalla en förändring af
gastätheten, ledde ej till åsyftadt resultat. Vid detta skede af
undersökningen begärde och erhöll Ramsay lord Rayleigh^ medgifvande att
anställa försök med atmosfäriskt kväfve i samma syfte men enligt en
annan metod, bestående i att leda kväfgasen öfver metalliskt magnesium
vid rödglcdningstemperatur. Han konstaterade på detta sätt •—• det var i
maj 1894 — att den sålunda behandlade gasens täthet verkligen tilltog.
Uppmuntrad häraf anordnade han experimentet på ett mera effektivt
sätt och lyckades nu genom kväfvets länge fortsatta absorption erhålla
en gasformig återstod med en täthet 19 gånger större än vätets.
Behandlad i PflucJcer^s rör visade denna gas visserligen fortfarande kväfvets
spektrum men därjämte grupper af röda och gröna linjer, som icke
kunde återfinnas i spektrum af någon förut känd gas.
Samtidigt med att dessa undersökningar f ortgin go, var lord Rayleigh
å sin sida sysselsatt med att återupprepa Cavendish^ bekanta experiment
af 1785, bestående i att låta elektriska gnistor slå genom en blandning
af syre och atmosfäriskt kväfve vid närvaro af ett alkali.
I likhet med Cavendish erhöll han härvid en återstod, som icke
vidare kunde förmås att ingå förening med syret, och ännu mer: vid
spektroskopisk undersökning af denna gasrest kunde han i likhet med
Ramsay konstatera dess egenartade natur.
Först på detta stadium började det egentliga samarbetet mellan
Rayleigh och Ramsay, ehuru de alltjämt tyckas ha experimenterat hvar
och en på sitt laboratorium, och »bref växlades nu», för att citera
Ramsans egna ord, »nästan dagligen dem emellan med redogörelser för
de försöksresultat, som den ene eller andre hade vunnit. Och kort före
British Associations möte i Oxford, augusti 1894, blef man enig om, att
de bevis, som förelågo för tillvaron af en ny gasformig beståndsdel i
luften, vore tillräckligt klara för att ett kort meddelande därom på sagda
möte kunde anses tillrådligt».1)
Som af det anförda framgår, har hvar och en af de båda forskarn e
eri väsentlig andel i upptäckten, och det måste anses tämligen fåfängt
Ramsay, The gases of the atmosphere, 2:d edit. London 1902, p. 164.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
