Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37:
Ur torjordens historia.
Af /. Nordenskjöld.
Vid undersökning af gadolinit från Kårarfvet nära Falun trodde sig
Berzelius hafva funnit en ny jordart, hvilken i hög grad liknade
zirkon-jord och hvilken han kallade torjord efter den gamla sagoguden Tor
(1817). Han öfvertygade sig dock snart själf, att den ifrågavarande
substansen bestod af ett basiskt ytterjordsfosfat.
Några få år härefter (1828) undersökte Berzelius ett nytt mineral
från södra Norge, som där funnits af M. T. EsmarJc i augitsyenit å
Lovö midt emot Brevig. Härvid fann han detta mineral innehålla
betydliga kvantiteter af en ny för honom okänd jordart. Då densammas
egenskaper i viss grad påminde om »torjordens», öfverflyttade han, med
tanke på sitt förra misstag, detta namn på den nya oxiden. Det
undersökta mineralet var torit; det närbesläktade mineralet orangit undersöktes
längre fram af prof. Bergemann (1851), som tyckte sig finna däri ett
absolut obekant ämne — en oxid af en metall, som af honom benämndes
donarium. Ett år därefter visades från olika håll, att donarjorden
helt enkelt var en något förorenad torjord. — Ej nog härmed, än en
gång skulle torjorden upptäckas! Å en af Bönsholmarna öster om Ytterby
fältspatbrott invid Vaxholm fann £ahr 18(52 ett ortitliknande mineral,
som han benämnde wasit. Det ansågs nämligen af honom innehålla ett
nytt grundämne, som han kallade wasium. Wasiums själfständiga
existens blef ej långvarig; det visades snart att wasium helt enkelt var
identiskt med torium.
Toriums kemi har utredts af åtskilliga forskare. Först det
grundläggande arbetet af Berzelius (1829), hvilket sedermera på ett särdeles
förtjänstfullt sätt kompletterades af Chydenius. Så kom Cleve & revision
af äldre data (1874) rörande toriums föreningar, och så slutligen de ytterst
sorgfälliga arbetena af Nilson (1880), då metallens karaktär af 4-värdigt
element, bland annat på grund af dess specifika värme, fastslogs.
Sedan torjorden kommit till teknisk användning i de Auer^ska,
glödkropparna (1885), steg helt naturligt af praktiska skäl intresset för toriums
kemi och särskildt för dess analytiska förhållanden, och en hel rad af
framstående forskare ha därför under de sista decennierna sysslat härmed.
Ehuru torium såväl som trots något annat grundämne definierats
såsom ett själfständigt element, ha dock på senaste tid af åtskilliga orsaker
framkastats allvarliga tvifvel om dess elementära na t Ur.
Med tillhjälp af spektroskopet ansåg sig Ghroustchoff (1890) hafva
funnit ett element, rus*ium, som åtföljer torjorden i vissa zirkoner och
i amerikansk monazitsand och hvars atom vikt han anslog till 220. Att
torium skulle vara ett komplext element har sedermera flera gånger
framkastats i litteraturen, bland andra af Auer v. Welxbaell. Så
meddelade Bnnmer (1901), att han trodde sig hafva uppdelat torium ,i två
komponenter: torium a och torium fl, den förra med <eii atomyiktM
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
