Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
Kokar man en liter tvåprocentig formol med 10 gr. pulveriseradt
kalciumkarbonat, så bildas under de första 8—10 timmarna endast litet
myrsyra jämte metylalkohol. Ett par timmar senare reduceras Fehling’s
lösning svagt redan i köld, och sedan tilltager reduktionsförmågan i värme
allt hastigare, under det att den i köld håller sig konstant. Samtidigt
sjunker myrsyrebildningen snabbt mot noli. Detta visar, att den
normalt ständigt försiggående myrsyrebildningen ur formaldehyd i alkalisk
lösning på ett visst stadium af omsättningen får en konkurrent i
sockerbildningen, hvilken till en början leder till uppkomsten af lägre
sockerarter med stark reduktionsförmåga.
I öfverensstämmelse härmed har den kemiska undersökningen fört
till det resultat, att om kokningen afbrytes kort tid efter
sockerbildningens början, så utgör reaktionsprodukten en sirap, ur hvilken glyholos
kan isoleras i form af sin hydrazon, spt. 162°, och sin osazon, spt.
180°, samt dioxiaceton afskiljts i form af sin metylfenylosazon, spt.
127°. Låter man däremot kondensationen fortgå, tills all formaldehyd
förbrukats, så ger fenylhydrazin sedan en produkt, som till allra största
delen består af en pentosason med smältpunkten 166°. Denna
smältpunkt sammanfaller med i-arabinosasonens, och identiteten har bevisats
genom den nästan alldeles oförändrade smältpunkten hos ett med
1-ara-binosazon (spt. 160°) sammankristalliseradt blandningsprof. Aldoarabinos
ingår emellertid ej i nämnvärd mängd i kondensationsprodukten, som ej
ger den för nämnda sockerart karaktäristiska, svårlösliga
p-bromfenyl-hydrazonen. Ej heller kunde den med natriumamalgam uppkommande
reduktionsprodukten identifieras med adonit, eller den alkohol som
motsvarar ribos, en sockerart, hvars osazon sammanfaller med arabinosens.
Häraf följer, att vår hufvudprodukt ej gärna kan vara något annat än
i-ketoarabinos. Detta bekräftas å andra sidan af den rikliga
osazon-bildning, som inträder med metylfenylhydrazin och som enligt Neuberg
uteslutande karaktäriserar ketoser. Vid oxidation med brom och med
salpetersyra uppstod en trioxismörsyra, hvilken med jodväte kunnat
reduceras till normal smörsyra, däremot ej arabonsyra eller trioxiglutarsyra
i påvisbar mängd. Reduktionsprodukten med natriumamalgam gaf vid
behandling med salpetersyra ganska mycket oxalsyra, något myrsyra och
rätt betydligt meso vinsyra.
Om kondensationen utföres med blyhydrat erhålles en i kemiskt
afseende Öfverensstämmande produkt. Vi funno härvid lika litet som
med kalciumkarbonat någon antydan till bildning af akros eller andra
hexoser med högre smältande osazoner.
Ehuru det sålunda ej erbjuder någon svårighet att med rent kemiska
hjälpmedel ur formaldehyd framställa större mängder af en väl definierad
sockerart, så synes mig härmed föga vunnet för Baeyer’s hypotes så
länge man icke lyckats att som hufvudprodukt framställa de naturliga
hexoser, af hvilka stärkelsen är uppbyggd.
Af flera skäl torde däremot det hittills mer försummade andra
alternativet för kolsyrans bindning och reduktion böra tagas i öfvervägande.
Kärnpunkten i denna motsatta uppfattning är den, att kolsyran först
bindes vid den lefvande organismens ägghvitemolekyler, hvarefter den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
