Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
detta afseende äga vi ännu ingen bestämd hållpunkt. De karbaminsyrade?
salterna erbjuda dock en viss analogi med laktamer och med laktonerr
som lätt kunna reduceras.
Jag vill därför formulera den sist utvecklade uppfattningen af
assimilationens förlopp sålunda:
Klorofyll i egenskap af ägghviteämne, eller andra ägghviteämnen
i plasman hinder kolsyra, hvarvid karbaminsyregrupper uppstå. Dessa
reduceras sedan inom ägghvitemolehjlen, pä bekostnad af strålande
energi, i den mån klorofyllet förmår absorbera de kemiskt verksamma
strålarna.
Bidrag till läran om valensen.
Af Svante Arrhenius.
Valensläran hvilar på den af Dalton upptäckta lagen för de mul~
tipla proportionerna. Angående denna Iag eller rättare sagdt dess
grundval, de kemiska kropparnas konstanta sammansättning, har en egendomlig
uppfattning uttalats af Wald och sedermera understödts af OstivaWs
auktoritet. Wald menar nämligen, att den konstanta sammansättningen
beror på fabrikanternas sträfvan att framställa enhetliga produkter med
gifna egenskaper. Faktiskt beror den därpå, att de flesta kroppar
förekomma i fast, kristallinisk, form; de fasta kropparna förmå nämligen i
allmänhet icke att lösa andra kroppar. Om de gjorde detta, skulle man
kanske ej kommit till läran om kropparnas konstanta sammansättning.
Sedermera har Ostwald tillökat den Wald’ska läran genom att i sin
bekanta Faraday-Lecture gifva en härledning af Daltorfs Iag. Denna
härledning beror dock på ett cirkelbevis, i det att det antagandet göres, att
proportionen af två ämnen A och B, som ingå i föreningen AB blir
oförändrad om AB förenar sig med ett nytt ämne C till ABC. Detta
följer nämligen ej däraf att man antar, att AB (utan närvaro af andra
ämnen) har konstant sammansättning.
Valensläran, eller rättare sagdt Kékules sats, att valenstalet är
konstant, hämtade sin styrka från den organiska kemien, men erfarenheten
från den oorganiska kemien har ständigt beredt svårigheter. Påfallande*
är det under sådana omständigheter, att den fasta punkt, från hvilken
definitionen om valens utgår, är Faraday’s Iag. Denna gäller för ionerna
och därigenom kan uppenbarligen valensen bestämmas hos atomer, som
förekomma i form af ioner. Dessa atomer tillhöra hufvudsakligen element,,
som ligga inom de tre första och den sjette och sjunde kolumnen i
Mendelejeffs schema, men kolet, på hvilket valensläran med så mycken
framgång tillämpats, låter sig ej afskiljas såsom ion. I detta och
likartadefall tilldelar man atomerna ett valenstal, som motsvarar deras ställning
i Mendelejeffs schema.
De föreningar, som städse beredt valensläran de största svårigheterna,
äro de s. k. molekylära föreningarne. För att förklara deras samman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
