Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
Närvaron af kolkisel bevisar, att meteoriterna någon gång varit utsatta
för samma hetta, som härskar i den elektriska ugnen. Här hafva vi
alltså ett obestridligt bevis på att diamanter kunna från världsrymden
nedfalla på jorden och därför anträffas hvarsomhelst på jordytan. Men
i det hela kan denna diamantförekomst betecknas snarare som en
naturens nyck än som en normal företeelse. Säkert är, hvilket äfven
bestyrkes genom laboratorieexperiment, att järn vid hög temperatur och högt
tryck verkar såsom ett utmärkt lösningsmedel för kol, hvarur detta kan
utkristallisera i form af diamant. Dessa villkor äro uppfyllda på stora
djup under jordytan, och fynden i Arizona hafva visat, att samma
förhållanden varit rådande på himlakropparne och att vid flera tillfällen
meteoriter, lastade med ädelstenar, fallit ner såsom stjärnor från himlen.
Många omständigheter berättiga till den slutsatsen, att den
konstgjorda och den naturliga diamanten äro besläktade till sitt ursprung.
Det är därför tydligt, att diamanterna ej bildats »in situ» i
diamantjorden. Deras bildning måste hafva ägt rum på stora djup under enormt
tryck. Den explosion, för hvilken stora diamanter äro utsatta då de
komma till ytan, visar en utomordentlig spänning inuti diamanten. Man
finner oftare brottstycken af diamanter än hela kristaller och det
förtjänar anmärkas, att ehuru dessa kristallsplittror måste härstamma från
söndersprängda stora kristaller, har man blott i ett enda fall funnit bitar,
som kunnat passas ihop, och dessa bitar förekommo på olika nivåer.
Naturen gör endast hela kristaller, men då diamanternas kanter ännu
äro oskrapade och skarpa, så kan »locus» för deras bildning ej hafva
varit långt aflägsen från deras närvarande fyndorter. Sannolikt funnos
många kristallisationsplatser, skiljande sig till läge och tid, ty man skulle
£j eljest se så olika karaktärer hos stenar från olika grufvor eller från
olika delar af samma grufva.
Man kan lätt föreställa sig, att massor af järn, mättadt med kol,
fordom existerade på tillräckligt djup under de nuvarande grufvorna,
hvarest temperatur och tryck kunde framkalla de reaktioner, som
laboratorieexperimenten visat oss vara sannolika.
Med afseende på diamanternas fysiska egenskaper torde dessa vara
allmänt kända. Diamantkristaller äro i allmänhet fullt utbildade på
alla sidor. De visa ingen oregelbunden sida eller yta, som om de varit
fästade vid ett underlag, utan de se ut som om de utbildats alldeles
fritt hängande i en tjock vätska. På grund af kristallformen har
diamanten ingen inverkan på polariseradt ljus, och borde ej heller visa
dubbelbrytning, men i verkligheten visa nästan alla diamanter
dubbelbrytning, hvilket torde kunna förklaras på följande sätt. Om en
genomskinlig kropp, som ej har dubbelbrytning, utsättes för tryck i en viss
riktning, blir den dubbelbrytande och visar i polariskopet lysande kors,
hvilkas utseende svarar mot det utöfvade trycket. Att diamanterna visa
dubbelbrytning måste därför bero på ett inre tryck, och detta åter beror
därpå, att i stenen förekomma små håligheter, fyllda med gas under ett
enormt tryck.
En företeelse, som står i samband med detta inre tryck, är, att
diamanter ej sällan explodera, sedan de uppkommit till jordytan; om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
