Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
fort som detta den kritiska temperaturens fenomen i senare hälften af
1870-talet blef klart, var det också gifvet, att, ifall man ville öfverföra
en gas i en vätska, så måste temperaturen därvid vara lägre än dess
kritiska temperatur. Nu ligger den kritiska temperaturen, såsom sedermera
visades, för &yre vid — 118°, för kväfve vid — 146°, för vätgas till och
med betydligt under — 200°. Följaktligen kunna dessa gaser ej
öfverföras i flytande form vid temperaturer, som ligga högre än dessa här
angifna. Att börja med var det ej så lätt att åstadkomma så låga
temperaturer. Fast kolsyra löst i eter ger endast — 90°. Sätter man emellertid
kolsyra eller kväfoxidul under förminskadt tryck, så sjunker kokpunkten,
och temperaturen sänkes följaktligen lika mycket. På så sätt förtätade
Pictet syre redan 1877 genom att kyla med flytande kväfoxidul i vakuum.
Ett annat sätt är att komprimera gasen starkt, därefter genom afkylning
borttaga det vid komprimeringen alstrade värmet, samt slutligen borttaga
trycket, då gasen under stark afkylning utvidgas, hvarvid vid tillräckligt
låg temperatur en del blir flytande eller till och med stelnad. På så
sätt förtätade fransmannen Cailletet luft i ringa mängd.
Redan vid detta senare Cailletet’® försök blef principen för köld*
maskinerna använd, som ligger ytterst i energiens oförstörbarhet. En
gas, som utvidgat sig utan tillhjälp af tillförd energi, måste alltså taga
den för utvidgning, d. v. s. för lyftandet af det på densamma hvilande
trycket, nödiga energien från gasen själf, hvarigenom denna blir
energifattigare, som för våra sinnen ter sig så, att temperaturen sjunker.
Fortsättes på så sätt borttagandet af energi undan för undan, bör gasen
slutligen bli energilös, eller rättare man bör komma till den punkt, då gasen
öfvergår i vätska, sedan i fast kropp utan spår af gastension, hvilken
temperatur ligger lägst vid den s. k. absoluta nollpunkten — 273°.
Detta insåg ock Lindé, ammoniakköldmaskinens uppfinnare. Hans
maskin består som bekant af följande väsentliga delar: kompressorn med
sina 2 sug- och 2 try ek ventil er, kondensorn, reglerventilen och kylaren eller
generatorn. Det tryck, under hvilket ammoniaken står i kylaren, minskas
genom öppnandet af kompressorns sugventil. Härigenom sänkes
kokpunkten på den flytande ammoniaken i kylaren, alldenstund kokpunkten på en
vätska afhänger af trycket och sålunda blir lägre, ju mindre trycket är.
Ammoniaken bringas alltså i kraftig kokning härigenom. Det för
förgas-ningen af flytande ammoniak nödiga värmet, c:a 315 kalorier pr. kg.,
måste, som lätt insedt, tagas från den flytande ammoniaken själf och i
andra hand från saltlösningen. Kokningen och därmed
temperaturnedsättningen fortsättes, tills temperaturen sjunkit till den mot det härskande
trycket svarande kokpunkten. Då kokpunkten för ammoniak vid
atmosfärtryck är — 38°, och man alltid vill i kylaren ha något öfvertryck, kan
man praktiskt ej gå lägre i kylaren än till c:a — 30°, då 0.1 atm.
öfvertryck är förhanden. När därpå ammoniakgasen kommer under
inflytande af kompressorns tryckkolf, sker den alldeles motsatta processen.
Trycket ökas, därigenom stiger kokpunkten under den temperatur, som
härskar i kondensatorn, hvilken å sin sida beror på kylvattnets
temperatur och dess mängd. Ammoniakgasen förtätar sig alltså vid denna
temperatur till en vätska. Det därvid utvecklade kondensation svär met,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
