Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
öfverföra den i socker. Om man besinnar, att modifikationen blott beror
på vattnets och diastasens verkan på stärkelseklister, utan att detta
någonsin kommit i beröring med ett djupare ingripande reagens, såsom
t. ex. vid framställning af NägeWs och Salomoni lösliga stärkelse, så
kommer man till den slutsatsen, att den naturliga stärkelsesubstansen
är en blandning eller obeständig förening, som under anförda förhållanden
omsättes dels till amylocellulosa, en produkt, som fullständigt kan
omvandlas i maltos, dels till en annan substans, som med diastas ej lämnar socker.
Vanliga stärkelsen, som under gynnsammaste förhållanden ej lämnar
mer än 80—82 y0 maltos, innehåller alltså en däremot svarande mängd
amylocellulosa (vid pass 78 %) och ej, såsom hittills antagits, blott 3 %,
Om man sätter jod till en klar, tillräckligt utspädd lösning af
artificiell stärkelse, som äfven efter afkylning håller sig flytande, blir
blåfärgningen betydligt intensivare än vid samma vikt vanlig stärkelse, och
ett kolorimetris k t försök gaf till resultat, att vanlig stärkelse förhåller
sig till jod som om den hölle 78.9 % amylocellulosa och 21. i % mot
jod indifferenta ämnen. Detta resultat bekräftar det genom försockringen
vunna och visar dessutom, att jodreaktionen blott hänför sig till den i
stärkelsen innehållna amylocellulosan.
På samma sätt som inulin, motsvarande kropp i lävulos-serien,
gifver den artificiella stärkelsen intet klister vare sig med varmt vatten
eller med utspädda alkalier, och detsamma är händelsen med hvarje
stärkelsehaltigt material, som genom något reagens (syra eller diastas)
öfverförts i ett tillstånd af fullkomlig löslighet. Att den naturliga
stärkelsen vid kokning med vatten förvandlas till klister, beror således icke
på amylocellulosan utan på det andra ämnet, som därför står
pektinkropparne nära och af förflf. fått namnet amylopektin.
II. Förloppet vid den diastatiska försockringen.
Att amylopektin ej påverkas af maltets enzymer på samma sätt
som amylocellulosan kan man lätt se, om å ena sidan stärkelseklister
och å andra amylocellulosalösning behandlas med utspädt maltextrakt
vid 80°. Den förra blir hastigt tunnflytande, den senare blir oförändrad.
Lösnings verkan är därför oberoende af försockrings verkan, och
produkterna af båda äro olika, hvarför det är sannolikt, att de framkallas af
två olika enzymer, dels den vanliga diastasen, dels ett lösande enzym,
som bättre än diastasen motstår högre temperaturer och fått namnet
» amylopektinas».
Under gynnsammaste förhållanden, d. v. s. under 56° C, härrör
den dextrin, som bildats vid försockringen och motstår hvarje vidare
angrepp af diastasen, uteslutande från amylopektin; öfver 5ö° bildas
ännu dextrin i följd af amylocellulosans ofullkomliga försockring och vid
80° blir amylocellulosan oförändrad, hvilket bevisas af blåfärgningen
med jod.
III. Förloppet vid stärkelsens »återbildning».
Amylocellulosan, som i köld afskiljes ur stärkelseklistret, gifver vid
öfverhettning med vatten lösningar, ur hvilka den snart afskiljes, hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
