Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
År 1902 startades efter Bradley’^ och Lovejoi’s pianer det första
företaget i större skala att vinna salpetersyra ur luften med tillhjälp af
elektricitet från Niagarafallet. Det var »The Atmospheric Products
Company» med ett anläggningskapital af 1 million dollars, men detta företag
upphörde snart, emedan utbytet blef för klent. Samma öde rönte ett
liknande företag i Freiburg i Schweitz 1904. Det skulle blifva för
vidlyftigt att här närmare ingå på de apparatkonstruktioner, som ligga till
grund för de äldre försöken på detta område, helst dessa redan blifvit
öfvergifna, och vi kunna därför inskränka oss till att något närmare
redogöra för norrmännen Birkelands och Eyde’s metod, som först
afprofvades 1903 i en försöksfabrik vid Notodden i Hitterdal. Om man
förut försökt att drifva luft genom en elektrisk ljusbåge af stor energi,
så sökte B. och E. istället att låta ljusbågen passera genom luften med
stor och lätt reglerbar hastighet. Birkeland hade iakttaget, att den
elektriska ljusbågen från en växelström med måttligt hög spänning, antager
formen af en skifva, om man låter den bilda sig i ett magnetiskt fält.
De i det magnetiska fältet verksamma krafterna sträfva på sätt och vis
att blåsa ut de alltjämt nyuppträdande lågorna. I stället för en enda,
kort, oerhördt varm ljusbåge, träder en hel rad på hvarandra följande
lågor, som fly i två riktningar och på ögat framkalla intrycket af en
lugnt glödande sol. Utbildningen af hithörande apparater har
naturligtvis genomgått åtskilliga försöksstadier, men redan nu kan man röra
sig med sådana mängder af elektrisk energi, att en framställning af
salpetersyra ur kväfve och syre i alla händelser kan fabriksmässigt
utföras. Allt beror nu på det pris, hvartill salpetersyran kan erhållas.
Hvad de kemiska processerna vid denna metod angår, må därom
(efter Birkeland och Eyde ur Pharmacia 1906, s. 56) anföras, att i en
blandning af 1 kg. syre och 3 kg. * kväfve uppstå med temperaturen
växlande mängder kväfoxid; vid 3,000° äro 5 % af blandningen
kväfoxid. Redan bildad kväfoxid är också utsatt för en på temperaturen
beroende dissociation, så att den verkligen befintliga mängden
representerar ett jämviktsförhållande, som är konstant vid hvarje temperatur.
Om den nyssnämnda blandningen, som vid 3,000° innehåller 5 %
kväfoxid, långsamt afkyles t. ex. till 500°, så får man precis den mängd
oxid som svarar mot denna temperatur, hvilket är så godt som intet.
Skulle däremot afkylningen kunna ske momentant, så hinner ingen
nämnvärd dissociation att inträda, och man har vid 500° kvar så godt som
all kväfoxid, och under denna temperatur blir förändringen sedermera
knappt märkbar.
Ögonblicklig afkylning af den starkt upphettade luften är just det,
som vinnes i Birkeland-Eyde}s ugn. Under flera dygns kontinuerlig
drift var den utströmmande gasen 700° C, medan 1 liter af denna gas,
reducerad till 0° och 760 mm. höll 30 mg. HN03, motsvarande 1.06
volymprocent NO. I själfva ljusbågen, innan gasen blifvit utspädd med
vanlig luft, måste halten af NO vara många gånger större, och man kan
beräkna, att Lo6 volymprocent NO i utströmningsgasen vid dess
temperatur af 700° svara mot 4.5 8 procent i ljusbågen, hvilket mycket väl
öfverensstämmer med Nernsfs försök, hvilka för 3,200° absolut tern-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
