Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
ken i motsats till Berzelius nästan alldeles förbisåg kvaliteten, för att i
stället framhålla kvantiteten; och nu fingo dessa båda föreningar alldeles
samma benämning, »klor-monoxid» och »mangan-monoxid» — men månne
icke därigenom något värderikt gått förloradt i benämningen, hvilken
alldeles ingen ledning gaf för bedömande af dessa ämnens främsta
egenskap, deras förhållande vid inverkan på andra ämnen till bildning
af salt? Lika stor möjlighet förelåge ju att dessa båda »monoxider»
förenade sig med svafvelsyra som med kali; om denna egenskap,
förhållandet vid saltbildning, uttalade den nu så allmänna kvantitativa
benämningen intet — under det Berzelii benämning omedelbart angåfve,
att under klor syrlighet såsom en syra endast kunde förena sig med kali,
ej med svafvelsyra, manganoxidul däremot alldeles tvärtom, ej med kali
utan endast med svafvelsyra.
Föredragandens förslag innebure nu i viss mån ett återgående till
Berzelii nomenklatur vid de negativa oxiderna, hvilkas benämningar
särskildt förefalla mindre tillfredsställande. Genom den sinnrika
användningen af ändelserna -acid och -acidul såsom motsvarighet till Berzelii
-oxid och -oxidul skulle kvaliteten på ett synnerligen enkelt sätt kunna
uttryckas i benämningen — utan tvifvel en vinst.
Det vore af vikt att få höra invändningarne mot detta förslag, hvilket
äger så pass stor innebörd, att det förtjänar ett grundligt skärskådande.
Lektor Palmær invände, att namnet azid redan på tyska språket
tagits i anspråk, nämligen för kväfve vätesyrans salter, liksom förut i
diskussionen påpekats, att orden »acid» och »acide» i engelska och
franska språken användas för att beteckna syror. Påpekade, att
konsekvensen fordrade, att oxider, som gifva upphof till baser, få en speciell
beteckning, då annars indifferenta oxider, såsom koloxid, mangansuperoxid
o. s. v. skulle komma att uppfattas såsom basbildande.
Kandidat Witt ansåg, att om namnet borde vara en hållpunkt för
minnet, så borde det angifva formeln och sammansättningen, ty denna
faller i allmänhet lättare ur minnet än egenskaperna, med hvilka en
kemist a priori måste vara förtrogen. Så är fallet med nomenklaturen
i den organiska kemien. Visade det sig ändamålsenligt, kunde man ju
vid sidan af de vetenskapliga namnen begagna sådana, som angåfvo
egenskaper, på samma sätt som sker med allmännare begagnade
organiska preparat.
Herr Stridsberg trodde, att den organiska kemien, trots dess
jämförelsevis enhetliga och konsekventa nomenklatur beredde vida större
pedagogiska svårigheter än den oorganiska kemien. Endast en
nomenklatur, som ansluter sig till empiriska, kvalitativa egenskaper är
oberoende af teoriernas växlingar. Det verkligt pedagogiskt lämpliga kan
aldrig vara vetenskapligt olämpligt.
Herr Kullgren ansåg det vara från pedagogisk synpunkt lämpligast,
att sådana oxider, som ägde både basisk och sur karaktär, erhöllo namn
endast af sammansättningen. Herr K. E. Peterson däremot, att namnen
vore tämligen likgiltiga. Ordföranden ville, att namnen om möjligt
också borde beteckna egenskaperna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
