- Project Runeberg -  Svensk kemisk tidskrift / Nittonde årgången. 1907 /
121

(1889-1919)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

121

samma sätt i fråga om elementen. Ehuru antalet atomer i olika
element kanske från början ej varit mycket olika, komma dock med tiden
de mera stabila elementen att ökas och de öfriga att aftaga och slutligen
försvinna. Den minsta potentiella energien tillkommer en atom med
blott en korpuskel, och detta blir då slutmålet, som alla atomer skulle
uppnå, om de utsättas för rubbningar tillräckligt kraftiga att lyfta dem
öfver de mellanliggande höjderna (se fig. 2). Enligt denna åsikt skulle
således universum sträfva mot atomernas förenkling och slutet skulle
blifva, att alla atomer blott innehölle 1 korpuskel. Detta resultat beror
på antagandet, att den positiva elektriciteten har konstant täthet. Hade
man utgått från förutsättningen, att dess volym är konstant, oberoende
af elektricitetsmängden, skulle man hafva funnit, att slutresultatet blifvit
alldeles motsatt, eller att enkla atomer med blott 1 korpuskel skulle
gradvis kondenseras till mer och mer komplexa atomer.

Kemisk förening. Atomers verkan på hvarandra.

Vi hafva hittills inskränkt oss till att betrakta stabiliteten af
korpusklernas gruppering inom atomen och fortsätta nu med spörsmålet om
en atoms inverkan på en annan och om tillvaron af stabila föreningar
mellan flera atomer, d. v. s. om kemiska föreningar.

De enda fall, i hvilka villkoren för jämvikt eller för stabil, stadig
rörelse hos kroppar, verkande på hvarandra, hafva blifvit undersökta,
hänföra sig till solsystemet. Här attrahera ett antal kroppar — solar,
planeter, drabanter — hvarandra med krafter, omvändt proportionella
mot kvadraten på afståndet dem emellan. Den fullständiga lösningen af
detta problem eller något, som närmar sig en fullständig lösning däraf,
har visat sig öfverstiga den matematiska analysens förmåga; men så
mycket har i alla fall blifvit bevisadt, att med denna kraftlag stabila
grupperingar mellan ömsesidigt attraherande kroppar endast förekomma
under bestämda betingelser. För tre kroppar kan man bevisa, att, om
kropparne äro lika, ingen anordning kan gifva en stabil, stadig rörelse;
äro massorna däremot mycket olika, är en sådan anordning möjlig. Ett
annat mycket intressant fall har undersökts af Maxwell i samband med
teorien för Saturni ringar. Här har man en stor planet omgifven af en
ring drabanter, hvari hvarje drabant följer sin granne på lika afstånd i
en cirkelrund bana. Maxwell påvisade, att detta system är stabilt blott
under vissa villkor, af hvilka det viktigaste är att planetens massa måste
vara mycket större än drabantens. Förhållandet mellan massan hos den
minsta planet, som kan hålla ringen i jämn rörelse, och massan af en
drabant växer mycket hastigt med antalet drabanter. Om P = planetens,
S = drabantens massa och N = antalet drabanter, har Maxwell visat, att
P måste vara större än 0.4 3 N3S. Tillämpningen häraf på kemiska
föreningar är af ett visst intresse. Om t. ex. massan af en drabant vore
Vioo a^ planetens, så skulle planeten kunna kvarhålla 1, 2, 3, 4, 5 ända
till och med 6 drabanter, men ej mer. Med 6 drabanter vore planeten,
att begagna ett kemiskt uttryck, mättad, och systemet förhåller sig som en
atom af ett 6-värdigt element, som kan upptaga 6 men ej fler atomer väte.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:32:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svkemtid/1907/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free