Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
fullt ren substans, som ej är behäftad med någon slags förorening. Däruti
äro båda processerna analoga och tillåta samma betraktelser.
Åtskilliga omständigheter af fysikaliskt-kemisk natur hafva allmän
betydelse på grund af sitt starka inflytande på nästan alla preparaters
renhet. De bero på det förhållandet, att vi vanligen rena materialen
genom förändring af deras aggregationstillstånd eller fas. Vi rena t. ex.
ett salt genom upplösning och kristallisering, hvarvid vi först bringa
det i den flytande fasen och sedan tillbaka i den fasta. En vätska renas
genom destillation, en process, som likaledes innebär en dubbel
fasförändring. Graden af den uppnådda reningen beror i hvarje fall på
hvad som tilldrager sig, när den nya fasen afskiljes, samt på huru
fullständigt denna fas kan skiljas från den kvarblifvande. Därvid gäller
allmänt följande regel:
»Hvarje substans, som afskiljes i fast fas, har benägenhet att på
sin yta eller i sitt inre kvarhålla en del af den andra substansen i den
fas, hvarur den afskilts.»
Denna benägenhet kan vara mycket stor, såsom vid isornorfa ämnen,,
eller mycket ringa, såsom i fråga om vätgasens inblandning i
elektrolytiskt erhållna metaller. Den visar sig i de företeelser, som kallas »fast
lösning» eller »ocklusion» och »adsorption». Till dessa principiellt olika
men i föreliggande fall på lika sätt verkande företeelser kommer för
praktiska ändamål den mindre intima »inklusionen» af små celler af
den ursprungliga fasen i den nya fasta. Praktiskt har man aldrig, så
vidt man ej kan bevisa motsatsen, någon säkerhet för att en nybildad
fast fas icke innesluter en del af den, ur hvilken den erhållits. Alla
fällningar eller kristaller ur vattenlösningar innehålla vatten, som ej är
kemiskt bundet. De underbart glänsande och skenbart torra kristallerna
af elektrolytiskt silfver, som synas vara så rena, innehålla i verkligheten
både vatten och silfvernitrat.
Om det gäller att noga väga en substans måste man i regeln smälta
den i en torr atmosfär före vägningen för att utdrifva tillfällig fuktighet.
Enkel upphettning till och med till 200° eller mer är otillräcklig,
alldenstund de små spåren af innesluten vätska ej äro i stånd att bana sig
väg genom den fasta kroppens täta struktur.
Ja, ej blott en del af vätskan ryckes på detta sätt med hvarje
fällning, utan också spår af hvilka andra substanser som helst, som befinna
sig i lösningen, blifva likaledes samtidigt inneslutna. Vid alla fällningar
innehåller fällningen lätt spår af alla närvarande syror och baser jämte
de ämnen, som utgöra fällningens hufvudmassa. Klorsilfver t. ex., som
med silfvernitrat utfällts ur en lösning af klornatrium, kan innehålla
spår af klornatrium, silfvernitrat eller natriumnitrat, allt eftersom
fällningen sker på ena eller andra sättet. Den enda metoden att skydda
sig mot dessa fel ligger i fällning ur möjligast utspädda lösningar. Den
del af substansen, som blott häftar vid ytan eller adsorberas, kan i regel
aflägsnas genom grundlig uttvättning, men en del är möjligen innesluten
under ytan och kan ej genom någon slags tvättning aflägsnas.
Uppenbarligen kunna fällningar med lucker, svampig beskaffenhet, t. ex.
klorsilfver, bättre uttvättas än fasta, kristalliniska, ty de innersta porerna af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
