Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
med Berthelot rörande ett efterlämnadt arbete af Claude Bernard —
dels genom Denys Cochin och dels själf gjorde försök att på olika sätt
ur jästcellerna framställa ett jäsningsenzym, en alcoolase. Pasteurs
lärjunge och en hans efterträdare vid Pasteurinstitutet, P. Boux, omtalar
i ett högtidstal i Lille 1898 dessa misslyckade försök och säger härom
följande: »Vains efforts. Pasteur ne trouva pas 1’alcoolase, si bien que,
s’il croyait son existence possible il ne pensait pas qu’elle füt une réalité.»
I detta förhållande, att de af olika forskare upprepade försöken att
ur jästsvampar isolera ett särskildt jäsningsenzym alltjämt misslyckades,
såg man ock allmänt ett ytterligare stod för riktigheten af Pasteur’$
uppfattning; och läran om en grund väsentlig skillnad mellan
enzymverkningar och vitala jäsningsprocesser blef alltmera bestämmande för det
vetenskapliga åskådningssättet på detta forskningsområde.
Under sådana förhållanden måste det naturligtvis väcka ett stort
och berättigadt uppseende, då E. Büchner i januari 1897 offentliggjorde
det första af sina arbeten och därmed förde in frågan om alkoholjäsningen
i nya banor.
Hufvuddragen af Büchner^ metod bestod däri, att jästcellerna först
öppnades genom sönderrifning med fin sand och sedan efter finrif ning
med kiselgur, så att en plastisk massa erhölls, pressades under ett tryck
af 60—69 kgm på hvarje kvadratcentimeter i en hydraulisk press. På
detta sätt kunde man inom loppet af fyra timmar erhålla en half liter
jästpressaft, representerande mer än hälften af de använda jästcellernas
innehåll. Då den sålunda erhållna, gula eller gulbruna ägghviterika
saften blandas till en sockerlösning, uppstår en kraftig och liflig jäsning
af såväl rör- som druf-, frukt- eller maltsocker, och härvid bildas kolsyra
och alkohol i ungefär samma inbördes förhållande som vid förjäsning af
socker med jästsvampar.
Det var helt naturligt, att dessa undersökningsresultat, hvilka
inneburo en fullständig omstörtning af den gängse läran om alkoholjäsningen,
skulle mötas med stark misstro från många håll. De invändningar, man
från olika håll gjorde, hafva visserligen formulerats på olika sätt, men
de hafva dock i hufvudsak utmynnat i det antagandet, att pressaften
visserligen ej innehöll jästceller, men däremot ännu lefvande rester eller
brottstycken af sådana, och att sålunda äfven denna alkoholjäsning dock
ytterst var bunden vid lefvande protoplasmaspillror. Buchner’ti och hans
medarbetares fortsatta arbeten hafva därför ock framförallt varit ägnade
åt en fullt bindande bevisning för jäsningens enzymatiska natur, dess
oberoende af lifvet. Bevisen för närvaron af ett jäsningsenzym, af Büchner
först kalladt zymas, eller kanske riktigare af en blandning vid jäsningen
verksamma enzymer i jästcellen äro för pressaftens vidkommande i
hufvudsak följande.
Vissa gifter, hvilka upphäfva cellernas lifsverksamhet, t. en 1-proc.
lösning af toluol, minska knappt märkbart pressaftens verkan. Zymasen
kan ur pressaften utfällas med alkoholeter utan att förlora sin verkan,
och denna utfällning kan ske två gånger; jästcellerna dödas däremot vid
en sådan behandling. Om saftens förmåga att åstadkomma jäsning vore
bunden vid uppslammade cellrester, borde dessa liksom jästceller eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
