Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föreningar med vatten, alltså hydrat. Så vidt jag kan förstå, är detta en
otillåten slutledning. Ty man vet väl, att hvarje i en vätska löst kropp
måste nedsätta vätskans ångtryck, och däraf skulle då följa, att hvarje
löst kropp reagerar med lösningsmedlet. Men det har man hittills ej
haft några skäl att antaga. Såsom Saposchnikow framställt saken, blir
den därför oviss. Med användning af de förut refererade undersökningarna
angående salpetersyrans hydrat får man däremot en säkrare ställning. Det
har visats, att salpetersyran bildar hydratet HN03 .H20 (— 77.77 °/0 HN03).
I syran af sp. v. 1.48 (=82.8 % HN03) måste således detta hydrat
förekomma. Då nu denna lösning visar ett relativt lågt
salpetersyreångtryck, och hydrat faktiskt där förekommer, så har man en välgrundad
rätt att antaga, att det låga ångtrycket beror — åtminstone delvis —
på hydrat bildningen. Samma resonemang kan användes på fallet III
med syra af sp. v, 1.40 (=65.3 % HN03), då man erinrar sig, att äfven
hydratet HN03.3H20 (=53.84 % HN03) existerar i lösning.
Vi följa nu kurvorna II och III vidare. En liten tillsats af
svafvelsyra ökar salpetersyrans ångtryck högst betydligt. Förklaringen är nu
lätt funnen. Svafvelsyran binder — enligt det föregående — vatten
starkare än salpetersyra och kan gifva 2 bestämda hydrat. Vid mindre
tillsatser af svafvelsyra torde alltså följande reaktion äga rum:
2HN03.H20 + H2S04 = 2HN03 + H2S04.2H20.
I den mera utspädda syran (sp. v. 1.40), där vattenmängden är 34.7 %
måste hydratet HN03.3H20 i större eller mindre grad förefinnas. En
mindre tillsats af svafvelsyra måste då i hufvudsak förändra detta hydrat
till HN03.H20, ty utan tvifvel är det sistnämnda det mest beständiga.
Först vid ökade tillsatser af svafvelsyra börjar äfven detta hydrat att
anhydriseras. Då HN03.H20 enligt ofvanstående ger ett betydligt lägre
ångtryck än HN03, så följer häraf, att ångtrycket i kurvan III i början
ej kan stiga lika hastigt som trycket i kurvan II. Figuren visar ock, att
så är förhållandet.
Alldenstund svafvelsyra binder hydrat vatten starkare än salpetersyra,
bör — om tillräckligt med svafvelsyra tillsättes — nästan all salpetersyra
öfverföras i det rena monohydratet, HN03. Lösningen består då af
molekyler HN03 och H2S04,H20 (eller möjligen något högre hydrat).
En vidare tillsats af svafvelsyra kan ej öka antalet HN03-molekyler,
men minskar däremot koncentrationen hos HN03 och bör därför
föranleda en kontinuerlig minskning i ångtrycket.
Kurvorna II och III böra således visa ett maximum. Som synes
af figurerna, är detta ock förhållandet. De båda maxima falla nära kurvan
I och sedan följas alla 3 kurvorna ganska nära åt.
För att kunna använda ofvanstående på nitreringsprocessen får man
utgå från det antagandet, att ren salpetersyra, HN03, nitrerar starkare
än hydratiserad, t. ex. HN03 .H20. Detta antagande synes i sig själf
riktigt. Det kan ock anses framgå af det förhållandet, att
högkoncentrerad salpetersyra har mycket större ni treringseffekt än en blott föga
mer vattenhaltig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
