Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
Artificiell parthenogenes.
Af Harald Lundén.
Vi veta numera, att samma fysiska och kemiska lagar, som råda i
den oorganiska världen, äfven gälla för den lefvande materian. Denna
kunskap ha vi hufvudsakligen tre upptäckter att tacka för.
Lavoisier och La Place funno 1780, att det värme, som produceras
af djuren, alstras genom en långsam förbränning.
Wöhler var den förste, som af rent oorganiskt material framställde
en organisk förening (urinämne-syntesen år 1828). Nu för tiden ha så
många i lefvande substans förekommande föreningar syntetiserats, att det
för oss är svårt att förstå den sensation, denna upptäckt väckte.
Men det var svårt att förklara, huru de i organismerna förlöpande
kemiska reaktionerna kuride försiggå med så stor hastighet. Vanliga
förbränningsfenomens hastighet t. ex. är ju knappast mätbar vid de
relativt låga temperaturer, som djurkropparna ha. Digestionsförsök
(matsmältningsförsök) hade blott lyckats med starkare syror än de, som
förekomma hos djuren. Det skulle således vara tänkbart, att de kemiska
reaktionerna hos den lefvande substansen voro olika dem hos den döda
materien. Det var Berzelius, som visade att ingen principiell skillnad
förefinnes. Han fann nämligen, att det finnes substanser (kemiska
föreningar eller grundämnen) som, äfven om de tillsättas i små mängder,
kunna oerhördt påskynda kemiska reaktioner, utan att de därigenom
undergå någon förändring. Han kallade sådana substanser katalysatorer.
Sådana katalytiska reaktioner träffa vi såväl hos den döda som hos den
lefvande materien. T. ex.:
Den tekniskt viktiga svafvelsyreprocessen: S02 + O (vid närvaro af
finfördelad Pt) = S03. Digestionsprocessen: koagulerad ägghvita (t. ex.
kokta ägg) + HCl och pepsin = lösliga albumoser och peptoner. De här
verksamma katalysatorerna äro Pt och HCl + pepsin respektive.
Berzelius’ idé har visat sig fruktbärande. Den biologiska kemiens
enzymer äro sådana katalysatorer.
Vi kunna således betrakta de lefvande organismerna såsom kemiska
maskiner, och vilja vi ha någon mera ingående kunskap om biologiska
fenomen böra vi försöka att medelst rent fysiska och kemiska hjälpmedel
eftergöra dem. Hvad nu beträffar befruktningsprocessen har denna
imi-tering lyckats i en del fall.
Bland de första, som arbetade med denna fråga, voro O. och jR.
Hertwig 1887. De studerade vissa gifters (såsom kloroform, kinin o. s. v.)
inverkan på ägg af Echinoderrner (tagghudingar). Om äggen en kort tid
behandlades med 0. l-procentig kininsulfatlösning och sedan återfördes i
normalt hafsvatten iakttogs understundom celldelning d. v. s. börjande
utveckling.
Den förste som på detta område (den artificiella parthenogenesens)1
J) Med parthenogenes menas utvecklingen af .ägg utan befruktning medels
spermatozoer. ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
