Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
erhållit några mera betydande resultat är Jacques Loeb. Den första
metod, som gaf några anmärkningsvärda resultat, var den s. k.
osmotiska metoden.
Som bekant äro djuriska hinnor betydligt mera genomträngliga för
vatten än för salter och kolloidala substanser. Lägges en cell, t. ex. ett
obefruktadt ägg, i rent vatten, passerar vatten genom cellväggen in i
cellen; lägger man den däremot i en saltlösning, passerar intet vatten
genom cellväggen och jämvikt råder således, såvida saltlösningen har en
viss bestämd koncentration. Man säger då, att saltlösningens osmotiska
koncentration är densamma som cellinnehållets, eller att dess osmotiska
tryck är lika med cellinnehållets. Är saltlösningens koncentration större,
förlorar cellen vatten, är den mindre, strömmar vatten in i cellen.
Loeb fann nu, att om obefruktade ägg af Echinodermer först
ned-doppas i hafsvatten, hvars osmotiska tryck hade höjts genom tillsats af
KC1, NaCl, CaCl2 eller socker o. s. v. och därefter släpptes tillbaka i
vanligt hafsvatten började äggen utvecklas. I det mera koncentrerade vattnet
förlorade de vatten, efter nedförandet i det normala hafsvattnet upptogo
de åter vatten. Det var den förstnämnda processen, vattenförlusten, som
åstadkom utvecklingen, ty äfven om äggen fingo ligga kvar i det
koncentrerade vattnet började utvecklingen; men stoppades de däremot ned i
utspädt hafsvatten fick man ingen utveckling.
Det är ej likgiltigt hvilka salter eller saltblandningar som användas.
Lösningar af envärda metallers salter, t. ex. NaCl och ännu mer KC1,
äro i viss mån giftiga. Men genom tillsats af salter af två värda metaller,
t. ex. Mg eller Ca, neutraliseras denna giftighet. Denna NaCl:s eller KCl:s
giftighet försvinner äfven vid tillsats af så pass giftiga salter som ZnS04,
CoCl3, BaCl2 och omvändt: dessa senare salters giftighet försvinner vid
tillsats af NaCl. (Mycket egendomligt är att KCN i små mängder ej är
giftigt för obefruktade ägg.) Enligt Loeb beror den nämnda
giftneutra-lisationen därpå, att i den lefvande substansen förekomma Na-, K-,
Ca-och Mg-ioner (d. v. s. både en- och tvåvärda ioner) i bestämda proportioner,
och irritabilitet och kontraktionsfenomen bero på utbyte mellan envärda
ioner såsom Na och tvåvärda såsom Ca. Bestämda mängder K, Na och
Ca behöfvas för protoplasmans kontraktionsfenomen. För själfva startandet
af utvecklingen är det emellertid enligt Delage alls icke nödvändigt att
både en- och två värda ioner skola samtidigt finnas i lösningen.
För utvecklingen är det vidare nödvändigt, att små mängder af ett
alkali eller ett karbonat finnes i vattnet. Detta är nämligen nödvändigt
för att hålla vattnet neutralt, ty under utvecklingens gång bildas syra.
Bästa verkan har surt natriumkarbonat NaHC03. Nödvändigheten af
denna tillsats illustreras af följande försök:
I ursprungligen fullkomligt neutrala lösningar af NaCl, KC1, CaCl2,
MgCl2, MgS04 uppnå, ägg af Arbacia (en sjöborre) pluteusstadiet, men
intet skelett bildas. För Strongylocentrotus (en annan sjöborre) kommo
blott få ägg öfver tvåcellstadiet. Tillsattes NaHC03 uppnådde nästan alla
pluteusstadiet. Detta visar betydelsen af en regulator, som håller vattnet
i hafvet neutralt. Hafsalger göra under ljusets inverkan vattnet alkaliskt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
