Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
reagerande alkalihydrokarbonat. Det är just på grund af bildandet af
detta salt, som det ofta heter: »alkalescensen aftog efter en tids
förvaring», eller »att efterförtvålning uppstår» etc.
Ju starkare den använda spriten är, desto lättare absorberas luftens
koldioxid. Med spritstyrkan tilltager äfven spritens antihydrolytiska
förmåga, hvarigenom det bildade sura karbonatet blir mera resistent.
Mängden af bildadt hydrokarbonat är emellertid icke beroende af
vattenmängden,, ty om t. ex. 99 %-ig sprit användes, utkristalliserar det sura
saltet successivt i den mån det bildas. Åsikterna om
alkalihydrokar-bonatens karaktär äro ganska växlande. Svenska farmakopén uppger
t. ex. om natriumbikarbonat, att en vattenlösning af detta salt, 1+20,
reagerar alkaliskt. Kommentarn till densamma säger: »den med kallt
vatten utan skakning beredda lösningen blåfärgar rödt lackmuspapper,
men rödfärgas ej af fenolftalein. Leivkowitsch1) yttrar sig på följande
sätt: Die häufig in der Literatur sich findende Angabe, dass
Natrium-bicarbonat in wässeriger Lösung Phenolphtalein nicht rötet, ist nicht
gariz richtig.» Dessa påståenden äro emellertid icke belysande för
natrium- resp. kaliumhydrokarbonatens verkliga karaktär, ty enligt min
uppfattning reagera dessa salter surt (d. v. s. en rödfärgad alkalilösning
afiärgas) med fenolftalein, och någon annan indikator bör väl gärna ej
komma ifråga2).
Under 15° C färgas dessa salters vattenlösningar (huru koncentrerade
de än äro) icke med fenolftalein. Först åtskilliga grader ofvan denna
temperatur gör hydrolysen sig så gällande, att verklig rödfärgning med
fenolftalein uppstår. En ytterst svag rödfärgning iakttages visserligen
strax ofvan 15°, men denna har ingen betydelse, ty saltets verkliga
natur konstateras därigenom, att, om en dylik lösning sättes till en
relativt starkt rödfärgad monokarbonatlösning, så afiärgas den sistnämnda.
Ett annat exmpel må äfven anföras. Sätter man till en kraftigt
rödfärgad tvållösning, natriumhydrokarbonatlösning, så sönderdelas genast
det röda fenolftaleinsaltet, hvarefter småningom en hvit fällning af kraftigt
surt fettsyradt salt uppstår.
Efter denna inledning vill jag redogöra för de undersökningar, hvilka
gifvit mig anledning framkomma med mitt lilla memento.
Vid titreringsförsök i fettanalytiskt ändamål har jag, såväl som
förmodligen mången annan, observerat, att den röda fenolftaleinfärgen
i alkaliska spritlösningar försvinner efter en kortare tids förvaring i
öppet kärl. Att en koldioxidabsorbtion ägt rum vår lätt att förstå;
frågan var, om spriten enbart hade någon inverkan. Kändt är ju att sprit
lättare absorberar koldoxid än vatten, hvadan det kunde antagas, att
koldioxid direkt tillfördes från luften. Så var emellertid icke förhållandet.
För att utröna saken hällde jag 50 c.c. sprit i hvardera af tvänne lika
1) Chem. Technologie und Analyse der Ole, Fette und Wachse 1905. Sid. 78.
2) Farmakopén använder härvid lackmus som indikator, men detta är, efter
hvad jag kan förstå, lika oriktigt som att undersöka tvållösningar med lackmus, ty
huru surt det ingående fettsyrade saltet än är, reagerar det ändock alkaliskt med
lack mus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
