Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antecknas volymen, och sedan 51 kbcm. af eterfettlösningen afmätts,
tillslutes kolfven åter med korken och vändes sakta upp och ned,
hvarefter emulsionen med hjälp af den nu i kolfvens öfre del befintliga
eterlösningen nedsköljes så fullständigt som möjligt i den graderade
kolfhalsen, där dess volym efter förloppet af några minuter afläses
och fråndrages totalvolymen, hvarigenom eterfettlösningens volym
erhålles, hvilken sedan lägges till grund för fetthaltens beräkning.
Visby i juni 1908.
Kemisk affinitet.
Af Harald Lundén.
Historisk utveckling. Vid det vetenskapliga studiet af ett område
måste hvarje enskild företeelse uppfattas såsom verkan af vissa orsaker.
Dessa orsaker kalla vi krafter; upptäckandet af de lagar, efter hvilka
dessa krafter verka, är ändamålet med våra undersökningar. Så
föreställa vi oss att hvarje kemisk omsättning, »reaktion», är förorsakad af
en kemisk kraft.
Det numera brukliga namnet affinitet såsom beteckning för kemiska
krafter användes redan af Glauber; denne betecknade affiniteten såsom
en karakteristisk egenskap för hvarje ämne. Hvarje särskildt ämne
har nämligen ej samma benägenhet att förena sig med alla andra,
tvärtom ett ämne kan ofta sönderdela en förening, om nämligen det har
större benägenhet att förena sig med en beståndsdel i denna förening
än föreningens beståndsdelar sinsemellan. Utgående från detta faktum
kunde en affinitetslära grundas. Man kunde nämligen studera olika
ämnens affinitet till en och samma standard-substans. Man märkte, att
ur lösningar af t. ex. silfversalter silfret utträngdes af koppar, ur
kopparsalters lösningar utträngdes kopparen af bly, blyet åter af zink o. s. v.
På detta sätt kunde man sätta upp affinitetstabeller. Den första dylika
tabellen uppsattes af Geoffroy 1718. Under de följande årtiondena
utvidgades och förbättrades dessa tabeller, i synnerhet af Torbern Bergman.
Under 1700-talet gjorde sig en mekanisk naturuppfattning alltmer
gällande. Newton, hvilken ville förklara allt med tillhjälp af sin
bekanta lag, ansåg de kemiska krafterna vara attraktionskrafter. Enligt
hans åsikt härskade mellan de olika ämnenas atomer attraktionskrafter;
dessa behöfde dock ej såsom vid de stora synliga massorna vara omvändt
proportionella mot kvadraten på afståndet. Detta underordnande af de
kemiska krafterna under den allmänna massverkan föranledde Claude
Louis Berthollet att uppställa sin affinitetslära. Liksom den allmänna
gravitationen beror på massan af de attraherande kropparna, så måste
affiniteten mellan t. ex. en syra och en bas vara beroende af de mängder,
med hvilka dessa ämnen ingå i reaktionen. Differensen i affinitet mellan
två ämnen till ett tredje är således ej såsom Bergman menade konstant,
utan den ökas eller minskas genom användning af olika mängder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:33:00 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svkemtid/1908/0109.html
