Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
att det var möjligt att beräkna affinitetskoefficienter för hvarje särskildt
ämne. Hans undersökningar öfver den elektriska ledningsförmågan af
utspädda lösningar förde nämligen till det resultatet, att i lösningar
förekomma molekyler af två olika slag: »aktiva» och »inaktiva». Blott de
förstnämnda deltaga i den elektriska strömledningen och i kemiska
omsättningar. Ett ämnes aktivitetskoefficient är således direkt proportionell
mot dess elektriska ledningsförmåga. På detta sätt kunde Arrhenius
beräkna aviditeten hos olika syror och baser och erhöll god
öfverensstämmelse med Thomsens och OstivaWs undersökningar.
Genom den sedermera af Arrhenius uppställda dissociationsteorien
visade det sig, att aviditeten hos syror och baser är porportionell med
deras halt af resp. H- och OH-joner, och således ej med deras
ledningsförmåga, utan med deras dissociationsgrad. Då emellertid
ledningsförmågan och dissociationsgraden äro ungefärligen proportionella, så ändras
intet väsentligt i det nämnda resultatet.
Äfven Ostwald utgick från den tanken, att aktivitetskoefficienten hos
en syra är oberoende af det ämne, med hvilket syran inträder i reaktion,
och att den relativa affiniteten låter bestämma sig genom uppmätning
af den hastighetstillväxt, som vissa katatytiska reaktioner visa vid närvaro
af syra. Hans mätningar öfver omvandlingen af acetamid i ammonium
-acetat, öfver sockerinversionen, öfver metylacetatets hydrolys vid närvaro
af syror bekräftade detta antagande, hvilket å andra sidan förklarades
genom Arrhenius’ dissociationsteori. Syrornas reaktionsförmåga beror
nämligen enligt denna på halten af fria H-joner, basernas på halten af
fria OH-joner. Den relativa affiniteten hos detta slag af kroppar är
därmed reducerad till numeriskt uttryckbara storheter.
Affiniteten uttryckt i mekaniskt mått. De hittills skildrade
försöken till uppmätning af de kemiska krafterna kunde blott lämna relativa
tal för affiniteten hos sådana ämnen, hvilka kunde ingå förening med
ett och samma tredje ämne. Man kunde t. ex. jämföra affiniteten mellan
NaOH och HCl med den mellan H4NOH och HCl, men man kunde ej
jämföra affiniteten af godtyckliga ämnen till hvarandra. Man kunde t. ex.
ej jämföra affiniteten mellan å ena sidan HCl och NaOH med den emellan
vätgas och syrgas. Vidare var det omöjligt att uttrycka den kemiska
kraften i det absoluta måttsystemet.
Denna brist i de äldre afnnitetsmätninga.rna insågs redan af Berzelius.
Han föreslog, att affiniteten i mekaniskt mått skulle uppmätas på följande
sätt: Vill man mäta affiniteten mellan t. ex. kalciumoxid och vatten,
så uppmätes ångtrycket öfver kalciumhydrat och öfver vatten vid samma
temperatur, d. v. s. man mäter, huru mycket större vattenångans tryck
är öfver vatten, än det är öfver den förening, hvars affinitet till vatten
skall bestämmas. Detta förhållande ansåg ’Berzelius vara ett mekaniskt
mått på affiniteten. Denna uppfattning af affinitetsbegreppet närmar sig
mycket det nuvarande.
En exakt uppmätning af affiniteten måste emellertid föregås af en
exakt definition af densamma. I mekaniken förstår man med kraft
orsaken till en rörelseförändring. Detta begrepp kan emellertid ej utan
vidare öfverföras på kemiska system. Ett oafbrutet tillstånd af kemisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
