Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
För att ernå detta använde Korn den anordning fig. 8 visar. Två
selenceller Se^ och 8e2 kopplas mot hvarandra genom en anordning
liknande en Wheatstones brygga. Bryggan afväges så, att, då cellerna äro
obelysta, ingen ström går fram i ab. Väljer man nu cellerna af olika
ljuskänslighet, så ändrar sig vid belysning deras motstånd, men icke i
förhållande till deras motstånd i obelyst tillstånd, utan väsentligt
annorlunda. Jämnvikten i bryggan blir genom belysningen rubbad och i ab
går en ström, som är desto starkare, ju kraftigare belysningen är. Denna
ström är differensen af de båda i grenarna Sel och Se2 gående
strömmarna. Styrkan och förloppet af dessa grenströmmar och därmed äfven
strömstyrkan och ström förloppet i ab äro beroende på spänningen i cb
och bd j som ligga i samma strömkretsar som Sei och Se2. Genom
lämpligt val af dessa och genom förskjutning af kontakten b kan man
åstadkomma de för kompensationen lämpligaste förhållandena. Vid Se2
befinner sig dessutom ett regulerbart motstånd, så att förhållandet mellan
motstånden i Se1 och Se2 kan efter behag inbördes förändras.
Af fig. 9 ser man huru det lyckats att kompensera trögheten hos
selencellerna. K är den kompenserade kurvan, d. v. s. kiirvan för
differensströmmen af de mot hvarandra kopplade selencellerna, hvilkas enskilda
kurvor äro betecknade med Se^ och Se2. Man kan säga, att de båda
cellernas tröghet »ta ut hvarann». Emellertid kan man endast
kompensera fullständigt för en
enda ljusstyrka, vid svagare
eller starkare ljus få vi alltid
en ringa öfver- eller
under-kompensation. Ske
ljusförändringarna med mycket
snabba intervaller, så har det
visat sig fördelaktigt att arbeta
med öfverkompensation, ehuru denna icke får vara för stor. Fig. 10
visar en öfverkompenserad kurva.
Naturligtvis måste man se till att differensströmmen blir så stor
som möjligt, hvilket man ernår genom att använda en lämplig spänning
för Se± och Se2, eller ock genom att den ena cellen visserligen belyses
lika länge men ändock svagare än den andra. Huru detta tillgår skall
senare omnämnas.
Vi skola nu öfvergå till selenets praktiska användning i
telefoto-grafien, eller rättare sagt, för afståndsöfverföring af fotografier på elektrisk
väg, efter den af professor Korn angifna metoden.
Försök att öfverföra bilder per telegrafledning gjordes redan af
Bakewell (1847) och af Caselli (1856). Bilden tecknades med ett
isolerande ämne på en tunn metallskifva, vanligen ett stanniolblad, och
fästes omkring en roterande cylinder, som samtidigt försköt sig i
längdaxelns riktning. Ett metallstift, som vid cylinderns rotation gled mot
metallskifvan och därigenom slöt en strömkrets, afbröts hvarje gång ett
bildställe passerade stiftet. Dessa afbrott markerades på
mottagningsstationen på ett papper, som var fästadt omkring en synkront roterande
cylinder. På detta sätt kunde man öfverföra en bild i streck- eller punkt-
-v
f l ö T l< er
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
