Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
skildt har docenten Svedberg nedlagt mycket och synnerligen
förtjänstfullt arbete på detta område.
Ostwald var nu i somras sysselsatt med att skrifva ett kapitel om
kolloidernas förhållande för den andra ännu ej fullbordade upplagan af
sin stora lärobok. Hans uppmärksamhet riktades därvid, särskildt genom
Svedberg’1 s arbete, på den Brownska molekylarrörelsen, hvilken han ej
omnämnt uti den första upplagan. För att riktigt öfvertyga sig om denna
egendomliga naturföreteelse, gjorde Ostwald åtskilliga försök med
emulsioner, betraktade genom mikroskop och fann att den -Brownska rörelsen
ej afstannade efter månaders förlopp. Han diskuterade därför med mig
vid vårt senaste sammanträffande i Salzburg frågan, om han borde
återgå till tron på molekylernas verklighet. Som sagdt har han — i en
resension af Svedberg’s arbete — tagit detta viktiga steg.
Detta föranleder mig att gifva en kort Öfversikt öfver de skäl, hvilka
leda oss till att antaga existensen af molekyler och atomer. Det enklaste
synes väl vara att betrakta materien såsom likformig allt igenom och
således såsom delbar i hur många smådelar som helst. Denna mening
företräddes af Anaxagoras från Klazomenä i Mindre Asien (f. omkr. 500
f. Kr.) och har väl sedermera upptagits af nästan alla filosofer. Ett
undantag gjorde den store naturfilosofen Demokritos (f. omkr. 460 f. Kr.),
som ansåg, att kropparna ej kunna delas längre än till en viss gräns.
De minsta delarna kallades atomer, d. v. s. »odelbara» småkroppar och
dessa voro åtskiljda genom tomrum. Demokritos antog detta för att
förklara rörelsen, som ansågs bero på attraktion mellan likartade atomer.
Om nu dessa ej vore åtskiljda genom tomrum, så kunde ingen rörelse
uppstå. Demokritos1 åsikt upptogs af en filosofisk skola, kallad atomisterna,
hvilka särskildt bland epikuréerna och stoikerna funno anhängare.
I den nya tiden upptogs Demokritos’ atomistiska uppfattning af
Gassendi (1592—1655) och från honom af Boyle (1627—1691) och
Newton (1643—1727), hvarigenom den blef förhärskande inom
naturforskningen. Newton gick till och med så långt, att han antog ljuset
bestå af småkroppar. Mot Netvtorfs uppfattning i denna fråga uppträdde
likväl undulationsteorien, enligt hvilken ljuset beror på svängningar i ett
öfverallt likformigt medium, ljusetern, som fyller alla mellanrum mellan
kropparna. Denna från Grimaldi och Huyghens härstammande mening,
som var riktad mot den Newtorfska, atomismen, fördes slutligen till
seger genorn Fresnel i början af det nittonde århundradet. Emellertid
kunde undulationsteorien ej förklara färgspridningen i ett prisma, utan
att samtidigt antaga, att prismats materie består af från hvarandra genom
tomrum (ether) skillda molekyler. Detta visades af Cauchy (1835), som
också beräknade, att i glas omkring 600 molekyler ligga på en längd af
en ljus våg. Detta var den första gången som den märkliga tanken
uttalades, att molekylernas dimensioner skulle kunna vara mätbara.
Emellertid hade atomistikens herravälde inom kemien hotats af
Berthollet, som påstod, att kropparnas sammansättning ej är oföränderlig
— denna mening var för öfrigt ej ovanlig vid hans tid. Mot densamma
uppträdde emellertid Proust och särskildt Dalton segerrikt. De af Dalton
uttalade kemiska lagarna syntes fordra en atomistisk åskådning, ända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
